Frida Johanna Roos

Sommarkamera - Pentax Opius WG-1 GPS!

2011-06-01T20:56:00.004+02:00

Min kamera är sönder... Min älskade kamera. Blöö. Och över 600:- ska de ha för att undersöka den. Blöö. Och ingen laddare har jag till min kompakt heller. Blöö.

Men. Så kommer fina H med en länk. Bara så där. Bli testpilot åt Pentax Opius WG-1 GPS! Wiho! Skulle vara så roligt! Kameran är vattentät, köldsäker, stötsäker och säker mot allt i princip. Tänk att få spendera tid med en sådan! Fota alla äventyr under en sommar utan att behöva bekymra sig om att det regnar, eller att Motivet med stort M finns under vattnet... Dream!

Den verkar ju helt perfekt för en sommar utomhus med massor av upplevelser!

-Over and out-

2011-05-26T22:52:00.003+02:00

Ibland är jag så tacksam över att jag lever...

Forts...

2011-05-20T17:07:00.002+02:00

Gårdagens separationsångest sitter kvar. Som ett skavsår som irriterar och gör ont för varje steg.

Sista svenskalektionen idag. Allt avslutades med en applåd. Det var bra. Jag hade ont i magen när jag gick därifrån.

Att separationsångesten ska vara så tuff. Varenda gång. Jag lär mig aldrig...

-Over and out-

Love. Gratitude. Joy. Understanding. Respect. Unity.

2011-05-19T21:26:00.004+02:00

Idag slog det mig. Utan medicin i kroppen och regn ute, insåg jag det. När K sa att vi hade vår sista svenskalektion idag kom magontet och den där ångesten, rädslan. Separationsångesten.

Det är nu 21 dagar kvar till Studenten. Kurserna börjar avslutas och de flesta lektioner är inställda pga kompledigt. Nästa vecka har jag fyra lektioner. Totalt. På fem dagar. Veckan efter har jag ungefär lika många. Sen är det sistadagen, studentlunch och studentdag. Shit, shit, shit, shit.

Om 21 dagar kommer jag aldrig igen gå i korridoren i skolan och säga hej varannan sekund, inte kramas varannan minut eller stanna för att prata flera gånger varje promenad i en av de långa korridorerna. Alla de underbara, fantastiska personer jag fått möjlighet att lära känna under mina tre långa, men samtidigt så korta, år här, kommer jag inte längre se varenda dag. Att träffa dem blir inte den självklarhet det alltid varit.

Min första impuls är att rusa hem, smälla igen dörren, dra täcket över huvudet och inte bry mig. stänga ute rädslan att bli lämnad ensam. Stänga ute ångesten och saknaden. Men så inser jag. Det hjälper inte. Istället måste jag gå till skolan varje dag. Möta den kommande saknaden. Se separationen i vitögat. Det värsta som finns. Det absolut värsta som finns. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till alla. Så mycket ord och tankar som jag skulle vilja att de skulle veta. Så mycket. Så himla mycket.

Kärlek. Tacksamhet. Glädje. Förståelse. Respekt. Gemenskap.

Så de här dagarna som kommer. De här dagarna som är kvar. Ska jag le extra stort åt alla. Hälsa extra glatt. Krama extra hårt. Visa alla vad de betyder för mig.

När jag kom hem. Tog jag fram gamla foton från när jag var liten och tittade igenom. Förslag till studentskylten. Jason Mraz's låt Life is Wonderful spred sig i rummet och jag log. Och grät. Så delat. Så himla delat...

-Over and out-

LillaFrida 1 år

My life

2011-05-15T18:14:00.002+02:00

Dagarna rusar iväg och måstena hänger över mig som regnmoln...

Den gångna veckan har bara gått åt till Juridik, lagar, svåra ord och rättegångar. I fredags smällde det och alla Juridikartreor samlades på Attunda Tingsrätt för att ha rättegångsspel. Jag var tilltalad i mitt lag. Blev friad på alla punkter. Yes! Nu ska vi bara vänta på resultatet om vem som vann...

Jag är helt slut. Sjuk är jag också. Hostar lungorna ur mig. Och hela helgen har jag suttit med näsan i matteboken. På tisdag är det kursprov och jag bara måste få vg...

Samma dag är det Raveskiva... Snacka om att fira. Juridiken och Matten är i stort sätt över. Yees...

-Over and out-

Sunday bloody sunday

2011-05-08T20:58:00.003+02:00

Precis som att vissa dagar bara är dåliga, är vissa bara bra. Idag är en sådan dag.

Vid nio vaknar jag av barnskrik. Och under förmiddagen underhåller jag mig med att vagga, gunga och sjunga för Nils, 2 månader. Hur söt får man vara? Jag snyter lite Alvenäsa, pratar om allvarliga dagisproblem med Mira också. Syskonbarnsmys.

Sen bar det av hem till K och Jurreplugg med världens brunch. Helt underbart! Jag, Ch, T och K åt, pratade, skrattade åt nördiga juridikskämt och pluggade. I 3 timmar. Ganska duktigt. Solbränd blev jag också. Röd. På torsdag är det samma sak hemma hos mig. Juridikplugg hela dagen.

Nu sitter jag i soffan med en kropp som värker. Jag har tränat Aerial Hoop (ring) för första gången i mitt liv. Jag har länge tänkt att jag vill prova. Det ser så fint ut, så kul. Men nu vet jag. Tyg. Det är mer min grejj. Ring gör ont. Jag har inget skinn kvar på händerna, eller i knävecken, eller i svanken. Nej tacka vet jag tyg. Då blir man bara av med skinnet under armarna, börjar blöda på fötterna och får lite blåmärken hit och dit. Hmm... Härligt fritidsintresse jag skaffat mig...

Klockan är tio i tio och Frida är off to bed!

-Over and out-

A Routine

2011-05-07T20:43:00.004+02:00

Single foot lock.

Side layout.

And bend.

French climb.

Double crucifix.

Ankle drop.

Något sådant. Plus lite uttryck, lite rörelser, lite känsla. En minirutin. À la Moi...

-Over and out-

And maybe you could show me how to try...

2011-05-06T22:02:00.002+02:00

Måndag: Dålig dag.

Tisdag: Tandläkare. Ännu sämre dag.

Onsdag: Något bättre dag.

Torsdag: Bra dag. Rockskiva.

Fredag: Huvudvärk. Seg dag.

Lördag: Syskonbarnmys. Träning.

Söndag. Juridikplugg. Träning.

-Over and out-

Don't know much about your life.

Don't know much about your world, but
Don't want to be alone tonight,
On this planet they call earth.

Du är inte ensam...

2011-05-01T20:58:00.004+02:00

Idag är en sådan där kylig söndag då allt bara hopar sig över mig, då ångesten över att antagligen inte ha något jobb i sommar får mig att må illa. Sommarångesten. Ångesten över att ta studenten, att allt tar slut, bara sådär, att skolans skyddsnät bara försvinner. Att sparkas ut i ingenting.

Vad händer nu? Sen? Vad händer om jag aldrig får ett jobb? Om ingen vill ha mig?

Vad händer efter den dag jag springer ut med vit mössa? Den dag jag kommer vara lycklig. Den dagen jag kommer vara sorgsen. Den dag jag kommer gråta. Av både glädje och sorg. Den dag jag kommer minnas så länge, så länge. Men vad händer sen? Dagen efter? Nästa dag?

Då ska mitt liv börja. Då ska jag gå min egen väg, som alla säger. Då ska jag göra mitt liv. Men vad är det egentligen man ska göra? Och jag? Det känns som jag har missat massa år. Var tog de åren vägen? De åren jag skulle ha börjat jobba lite, ökat min umgängeskrets, skaffat pojkvän, festat, gjort allt det där som gör att man kan börja sitt liv och känna att man inte missat något, glömt något på vägen.

Tankarna har snurrat. Framtidstankarna. Var kommer jag vara om tio år? 29 år gammal? Var kommer jag bo? Vem kommer jag vara? Kommer jag älska någon? Kommer någon älska mig? Nej. Antagligen nej. Alltid tro det värsta. Alltid. Det är jag det. . För vem vill ha mig? Med ärr, både synliga och osynliga. Vem vill ha mig. Med min stora, tunga ryggsäck? Ingen. Antagligen ingen. Och då spelar det ju ingen roll om jag lever. Då kan jag lika gärna vara död

När den tanken kommer. Då vet jag. Då är det dags att sluta. Dags att lägga sig ner, krypa ner under täcket och sjunka in i en serie, tv-program, youtubeklipp. Så Tv3play. Det blir bättre med Jonas Gardell (avsnitt 2). Passande. Och efter ett tag rinner tårarna. Han är så bra. Så bra. Så klok. Han berättar om sitt liv, sin uppväxt, sin ångest. Och det är hemskt. Fruktansvärt. Men samtidigt. Så kul. Han är så rolig. Så klockrena skämt. Men som mitt i allt, djupt nere, består av egenupplevd ångest... Det är bra gjort:

"Vi måste bli avvikare

/.../

Det är inte alla killar som mönstrar

I rävboa

Det gjorde

Jag

Ja, Jag gick kanske

Lite vilse i början men

Jag hade iallafall

Börjat gå

Dessutom

Var jag tvungen att rita

Min egen jävla karta"

Jonas Gardell. En stor jävla förebild.

Så tankarna tystnade, mitt liv är värt att leva. Även om jag inte vet var jag befinner mig om tio år. 29 år gammal. För idag bryr jag mig inte. Inte ett skit. Inte imorgon heller. Imorgon ska jag till skolan. Skratta, prata på lektionen, vara glad. Och varken bry mig om det som varit eller det som komma skall...

Det finns dom som gjort dig illa,

det finns dom som inget vet,

det finns dom som gjort en grej av

att skrika ut din hemlighet.

Det finns dom som stal din stolthet.

Det finns dom som tog ditt mod.

Och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,

dig som ingen ser.

Du som saknar vänner

och knappt vill andas mer.

Hör på mig min kära,

hur ska jag få dig att förstå:

Du måste resa dig och gå!

Vägen tom och öde,

gryningsljuset klart.

Du står vid busshållplatsen

och bussen kommer snart.

Nu lämnar du allt gammalt,

här tar din barndom slut,

nu tar du steget ut.

Och när du har rest dig,

vänd dig inte om!

Det finns ingen väg tillbaka

varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig,

har du rivit och förstört.

Allt de hade att säga,

har du redan hört

Men det finns nåd för nya världar

mycket större än den här,

nya skapelser och tider,

nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner

betyder ingenting.

Tro mig när jag säger:

Skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,

det finns de som följer dig.

De vet hur det är,

de har själva varit där,

Och du är inte ensam,

det är tid att fatta mod,

och jag vill att du ska veta;

Vi har det som du

som du...

Du är inte ensam - Jonas Gardell

La robe de graduation

2011-04-27T21:11:00.006+02:00

För några år sedan, när penna och papper var mina bästa vänner, skulle jag skratta åt idéen att sitta hos en dyslexipedagog. Idag skrattade jag inte. Jag var tacksam.

Jag mejlade min lärare för några dagar sedan och frågade om det var möjligt att få skriva nationella-provet-uppsatsen på datorn. Och hon fixade det åt mig. Utan att jag har papper på att jag är berättigad. Hon är snäll. Så där satt jag och lyssnade medan vi i rummet fick uppgifterna upplästa för oss (det finns de som knappt kan läsa...) och sen fick jag skriva på en dator. Plötsligt släppte nervositeten och jag bara skrev. Som jag brukar. Inte alls som när jag tvingas skriva för hand och bokstäverna byter plats med varandra. Tre timmar, sen var jag klar. Pedagogen frågade om jag hade Beskrivit, diskuterat och redogjort? Ja, Läst igenom? Ja, Skrivit namn? Ja. Sen lämnade jag in min två sidor långa text och gick. Och så var det över. Nationella proven i Svenska B var över.

Och hemma på köksbordet väntade nästa glädje. Ett paket från posten adresserat till Miss Frida Roos. Jag sprang ut för trappan, slet upp påsen. Där var den. Min vita fina klänning. Underbar. Snabbt tog jag på mig den, skor, mössa, halsband och ringar. Student-Frida. Gud vad jag längtar!

-Over and out-

Can you imagen doing your job someone coming in shooting you in the head

2011-04-25T21:04:00.003+02:00

25 april. 28° i solen. Det är tidigt. Eller jag vet inte, jag kommer inte ihåg förra april, eller ännu mindre april för två år sedan. Men de säger det, att det är tidigt. Och jag får väl lita på dem. Antar jag. Idag har jag iallafall suttit ute i solen hela dagen. Med en vit sjal runt håret för att inte få solsting.

Inte för att jag har blivit brun nu. Knappt några fräknar heller för den delen. Jo några, på näsan, ena armen och på överläppen. Och soleksem. Ja, så är det att vara rödhårig... Men om det nu börjar så tidigt hinner jag väl vänja min stackars bleka hud med lite sol... Och några morötter om dagen kan ju inte skada. Blir jag inte brunare av det så är det väl iallafall nyttigt... Och gott...

Imorgon är det skola igen. Vi får fallet på Juridiken imorgon. Jag får veta vad jag som tilltalad har gjort mig skyldig till. På onsdag är det skriftliga delen av Nationella i Svenska B. För en kvart sen fick jag ett mejl från min lärare som ska höra om jag kan vara med dyslexipedagogen då. Snällt. Fast jag har inte dyslexi. Torsdag, Mösspåtagning. Får inte glömma mössan tills dess! Fredag... Projektrapporten in.

Hektisk vecka. Eller något...

-Over and out-

Så nära, fast så långt borta

2011-04-20T12:49:00.002+02:00

Dörrhandtaget i metall kändes kallt mot min hand när jag stod och tvekade om jag verkligen skulle öppna. Hjärtat vann och jag drog med vana upp den tunga dörren.

Det är konstigt att ett hus kan bära på så mycket minnen, så mycket känslor. Det sitter i väggarna. Kanske. I de där fula, slitna väggarna som bär spår av gamla elever med sina många blyertsstreck. Och ibland hittar man det där hacket, strecket, ordet eller pricken som man själv, fem år tidigare, satt och ristade in i en blekblåmålad vägg.

Jag påminde mig själv om att andas, lugnt, när jag gick uppför stentrapporna. Och alla jag gick förbi tittade på mig. Tittade och undrade vem jag var. Jag gjorde samma sak. Tittade tillbaka, insåg att inget har hänt på tre år. De är likadana allihopa, samma tankar, samma drömmar, precis som vi. Vissa tittade jag lite extra på. Sökande. Undrande. Fanns det en ny liten tjej, lika osäker och rädd som jag var? Lika ledsen, som också ristade in små figurer i väggarna för att glömma omvärlden? Som också på alla sätt försökte få tag på något att hålla i sig i när verkligheten sögs bort i svarta hål? Som skrek, hotade, bråkade, slogs för allt hon var värd, även om det hon hade att komma med inte var mycket. Allt för att överleva. Vem av dem var det? Vem av alla dem som sprang förbi mig i korridorerna på min korta vandring upp till översta våningen?

Väl inne i det där trygga rummet längst upp, med soffor, tröst och stöd, förändrades det. Väggarna var inte längre hotfulla. Ansiktena som vändes mot mig inte längre skeptiska. Nämen hej!, Hej är du här på besök??, Vad kul att se dig och sen ett Fridiis! Snälla ansikten, vänliga röster och välkomnande kramar.

Snart är det tre år sedan jag slutade. Tre år sedan ledsna, deprimerade, rädda, anorektiska självskadaren slutade. Men ändå möts jag, den friskare, förhoppningsvis något mognare och något mer hela jag av samma värme, samma kärlek, samma glädje. Av samma människor. Plötsligt slogs jag av hur likt det var. Alla såg likadana ut, de gjorde samma saker, pratade om samma saker, ville samma saker, som för tre år sedan. Om inte jag vetat bättre, om inte ärren på armarna vittnat om en lång, svår tid, hade jag tvivlat på att tre år gått sen jag själv var en av de många som knackade på för att be om lov att gå hem.

Men de tre åren har gått. Tre år av prövningar har gått. Men att se att min, förut, enda trygghet, är sig lik, var skönt. Att något faktiskt har överlevt stormen, att något inte behöver byggas upp igen. För tillskillnad från allt annat som fallit på vägen och delar som behövts lagas, så finns de kvar. Allihopa. I det gråa slottliknande huset som i fyra år var min fristad, min skola. De finns där, de bryr sig och kramar mig när jag kommer för att säga hej.

A friend is someone who's there all the time

A real friend, you can meet after a long time and still know...

-Over and out-

/F

Intresseklubben antecknar...

2011-04-17T12:19:00.003+02:00

Solen skiner. Det är alldeles för varmt att ha halsduk. Det luktar hundbajs överallt. Insektsbetten säger hej. Allt damm inomhus syns extra tydligt när solen lyser in genom fönstret. Det är vår. Det är vår. Det är vår!!

Jag försökte städa idag. Och möblera om. Det slutade med en om-möblering och att jag nu sitter utanför mitt rum för att det är grejjen all over the place. Usch, jag klarar inte av sånt. Men jag har dammsugit och flyttat på möbler. Resten får vänta. För imorgon åker jag till Norrland. Till mamma. Det ska bli så kul. Har planerat för lite shopping, bio och en liten tur över till gamla skolan. Så städningen får vänta till efter påsklovet.

För det är ju det jag har. Påsklov. Jipppppiiii! Mitt sista påsklov!!!

Tyvärr ska min ena visdomstand börja bråka med mig. Det gör ont så in i... Och gapa kan jag nog inte länge till heller... Bläää. Droppen skulle väl vara om tandläkaren bestämde sig för att dra ut dom till Studenten. Big no no!

Nu ska jag nog sätta mig i solen en stund. Det skadar ju aldrig. Sen är det träning som gäller!

-Over and out-

57 days...

2011-04-14T21:53:00.004+02:00

Efter en helvetisk vecka med tal, prov och bara en massa plugg kändes det faktiskt ganska skönt att ställa sig i den kaotiska kön in i det lilla rummet som plötsligt innehöll 700 vita lådor. En av de lådorna var min, den skulle jag ha. Nu.

Efter en stunds knuffande, buffande, suckande och väntande skrev jag äntligen under pappret och fick en vit låda i famnen.

Och där låg den. Mössan. Den vita mössan. Den fina, betydelsefulla mössan med guldtext. Min Studentmössa.

Nu ligger den där, invirad i vitt skyddstyg, i den vita lådan, på hyllan som en påminnelse. En påminnelse om att det snart är över. Att det snart, snart, snart är sommar!

-Over and out-

Snabbrapport

2011-04-10T21:05:00.003+02:00

Onsdag:

Svea Hovrätt. Krockade med skurken i korridoren. Han hade som tur var handfängsel och satt fast i två biffiga kriminalvårdare. Annars hade jag nog dött.

Torsdag:

Paniktalskrivande.

Fredag:

Svenska B-tal. Nervös. Ett under att jag varken flydde, svimmade eller spydde. Fick be min engelskalärare om en liten paus när det var dags för engelskatalet för jag skakade fortfarande. Att vara nervös är inte min grejj...

Lördag:

Gospelkonsert i kyrkan.

Söndag:

Möte med Israelgruppen och Juridikplugg. Nu har jag satt flikar i Brottsbalken. Gröna, Blåa och Rosa. Fint. Fast det är ändå svårt. Trots färgerna.

Just nu är det mycket. Och att skriva om sina dagar, känslor och tankar hinns inte riktigt med. Suck... Men om exakt två månader springer jag ut från skolan med vit klänning och vit mössa. Lycka! Längtan!

-Over and out-

2011-04-06T22:03:00.001+02:00

"Oh, I love parties! That sounds like fun!"

2011-04-03T19:33:00.002+02:00

Du darrade bara invärtes, sa Puh,

och det är det modigaste sättet att inte darra,

som finns för ett Mycket Litet Djur.

But baby, I'm the worrying kind

2011-03-31T21:12:00.002+02:00

Det finns bra dagar och så finns det dåliga dagar. Idag var en sådan där riktigt dålig dag.

Utan medicin i kroppen var jag skakis redan när jag satte mig på stolen i klassrummet. När den gälla rösten började deklarera hur man skulle gå ner i vikt, hur äckligt thét i hennes termosmugg var, men hur lite kalorier det var i, var det redan dömt att misslyckas. Jag visste det innan.

En timme senare satt jag på trappan utanför skolan med ihoptjocknad hals, tårar och mascara i hela ansiktet, adrenalinet pumpande och den vanliga pirret i fingrar, överläpp och öron.

Sen kom resten. Ont i leder, illamående, yrsel, hjärtklappning, frossa, kallsvettning, andnöd, tryck över bröstet, ont i magen, skakningar... Tror att jag har prickat av alla diagnoskriterier för en panikattack nu. Fyra krävs för en fullbordad attack.

Så jag fick ligga på golvet i ett grupprum. Titta in i väggen. Andas lugnt. Lyssna på tystnaden.

Sen kom tröttheten. Den där extrema tröttheten som får mig att inte orka gå upp för en trappa utan att hålla på att svimma, inte alls kunna koncentrera mig på vad som händer runt omkring, och de allra enklaste orden att försvinna.

På bussen hem kom droppen. Den där som får allt att rinna över. Det där som fick en redan kass dag att bli värdelös. Blodsmak i munnen och någon minut senare småspringer jag från busshållplatsen med huvudet bakåtböjt och händerna fulla med blod. Näsblod.

Jag däckade i soffan. Sov, sov, sov.

Nu råder lugn. Lugnt efter stormen. På något sätt är det skönt efteråt. När allt är över. Men huvudet dunkar och tröttheten sliter fortfarande. Så nu ska jag sova igen. Ladda ny energi...

-Over and out-

So if you see me somewhere

With that glassy ol' stare
And the panic and fear in my eyes
Don't call for first aid or the fire brigade
Or the local police cause they wont care
I'm just a silly old girl with my head in the can
I'm just a mortal with potential of a superman
But what sense does it make
When i feel like a fake
When i'm saying to you all be good for goodness sake?

And you turn up your nose
It's a joke you suppose
But baby, I'm the worrying kind

- The worrying kind, Maia Hirasawa (The Ark)

Now and later on

2011-03-30T21:13:00.003+02:00

Bra dag. Kort dag. Kanske var därför. Antagligen.

Blä.

Dock genomled jag en hyfsat tråkig föreläsning i Juridik. Eller det var väl intressant. Väl.

Engelskatalet blev iallafall framflyttat till nästa fredag. Yes. Samma dag som svenska-nationella-tal. Ännu mer yes. Eller? Äh. Jag vet iallafall vad jag ska prata om på båda talen. Det känns bra.

Mycket prat om skolan. Men resten spelar ingen roll. Jag orkar faktiskt inte. Inte nu. Inte känna efter. Blunda. Håll andan. Dyk in i det. Känn inte efter. Det får man göra sen. Sen. Jag hoppas att sen dröjer ett tag...

-Over and out-

Breathe in, breathe out...

2011-03-29T22:27:00.006+02:00

Det är mycket nu. Tre veckor kvar till lov. Tre veckor fyllda med Engelskatal, Svenska-B-nationella-tal, Matteprov, Juridikprov, Juridikföreläsning, studiebesök på Svea Hovrätt och Romeo&Julia-föreläsning med Svenskan...

Jag orkar inte.

Tur att Cirkusen finns där som ett avbrott...

-Over and out-

Lycka

2011-03-27T22:12:00.003+02:00

Ännu en helg har gått. Träning och vila. Spagat. Fall. Love It.

I fredags fick jag det efterlängtade smset. Syster F har fött barn. Nils. Fina. De kom och hälsade på på lördagförmiddagen. Mys. Bebismys.

Nils 25-03-11

Words.

2011-03-24T16:52:00.003+01:00

Tänk att några ord kan göra att det känns bättre...

Någon som är så bra som du får inte gå runt och känna sig dålig!

Tack!

-Over and out-

Survival

2011-03-23T19:38:00.002+01:00

Det var längesen jag var så nervös. Så där med gåshud över hela kroppen och skakiga knän. För tre år sedan skulle jag flytt. Sprungit därifrån. Haft svårt att andas av ihoptjocknad luftstrupe. Skitit i allt. Panikat. Men idag är det annorlunda. Jag ställde mig upp och gjorde det. Jag sa det jag skulle, klickade på powerpointklickaren i rätt ögonblick. Och jag och mina tre gruppmedlemmar klarade det. Projektredovisningen. Buurr...

Med med lärare-A's ord om att komma ihåg "allt-är-möjligt-övningen" i huvudet gick det helt okej ändå. Jag överlevde.

Och efter att ha sovit en timme när jag väl kom hem gjorde jag något jag, så här två timmar senare, fortfarande är chockad över. Jag lagade middag. Spenatsoppa. Och det blev ätbart. Till och med gott.

Imorgon. Matte. Juridik. Svenska. Och sen. På kvällen. Musikal med musiktreorna.

-Over and out-

En längtan...

2011-03-20T21:43:00.002+01:00

Trött, förkyld, ont i huvudet...

Har börjat fixa inbjudningkort till Studenten... Och gästlista. Jag har komiskt stor släkt...

82 dagar kvar... Längtar...

-Over and out-

/F

Break down

2011-03-18T20:55:00.003+01:00

Vi bröt ihop en och en. Först R. Det var några veckor sedan nu. Engelskaläraren. Den gången. Sen Ch. Matten, och allt annat. P tröstade med att samma sak hade hänt henne kvällen innan. Dagen efter var det S. Betygen. Nu är det min tur. Igår var tårarna inte långt borta. Idag gick jag hem. Skippade engelskatalet. Skippade alla måsten. Åkte hem. La mig i soffan och sov.

Välkommen till tredje året på gymnasiet. Smal, snygg, smart. Student. Det är så det ska vara.

Man ska umgås. Gå på skivor. Få högsta betyg i alla ämnen. Hitta den rätta studentklänningen. Söka högskola. Eller fundera på vad annars man ska göra i höst. Träna.

Dygnets timmar räcker inte för allt man ska hinna med. Man får välja. Frågan är bara vad man väljer...

-Over and out-

Today's wisdom

2011-03-17T21:24:00.002+01:00

"Keep doing what you're doing and you keep getting what you got..."

På gränsen till sammanbrott

2011-03-16T19:59:00.002+01:00

Jag är så trött. Trött på skolan. Trött på att plugga. Trött på att vara stressad. Trött, trött, trött.

Både igår och idag har jag först gått i skolan, stressat, och sedan suttit till 6/7 på Sollentuna Bibliotek och pluggat. Matte och Juridik. Dessutom fick vi Engelskuppgiften att hålla ett 1-minuterstal på fredag på två olika sätt. Jag orkar inte. Nästa vecka har jag projektredovisning också. Helvete, helvete, helvete. Jag orkar inte.

***

I morse fick jag panik. Trött på mig själv. På mitt liv. Jag la upp en plan. Femdagarsplan. Det borde jag klara. Den disciplinen måste jag ha. Måste klara. Måste måste måste. Jag vill inte vara tvungen att göra om allt jag kämpat för det senaste året. Nejnejnej.

Så nu är det bara att köra!

***

Imorgon är det prov och redovisning. Kul. Önska mig lycka till. Eller nej. I Hope I Break A Leg.

-Over and out-

Don't know much about your life.

Don't know much about your world, but
Don't want to be alone tonight,
On this planet they call earth.

I just want to start again,

And maybe you could show me how to try,

And maybe you could take me in,
Somewhere underneath your skin?

- Glee Cast (Celine Dion)

Bad hair day

2011-03-15T21:24:00.002+01:00

Dålig dag. Fuldag.

Grupparbetet gick segt på Juridiken. Matten får jag bara inte in och mår illa när jag tänker på hur dåligt provet kommer gå. Föreläsningen på mentorstiden ger mig åldersnojja och framtidpanik även om det är två och ett halvt år kvar tills jag, enligt min plan, ska söka högskola. Maten var konstig, håret var smutsigt, halsen kliade och tårarna var aldrig långt borta...

Men samtidigt. Det är konstigt att just de där stunderna som jag tar tag i, håller fast, lägger i min hemliga glasburk och sparar långt inom mig, händer just de dagarna jag känner mig fulast och är mest stressad och korkad. Den här gången var det skratt, ärligt skratt. Bara så där härligt skratt mitt i en dålig dag.

Sen mitt i allt visade det sig att min fina vän Ch och jag tittat på exakt samma klänning till studenten. Vilket också ledde till en del skratt. Sen var det mer plugg som gällde. Kul. Nej. Men jag förtjänade iallafall att se det senaste House-avsnittet. Yes!

Imorgon: Engelska, Svenskatextskrivande och sen Matteplugg...

-Over and out-

Aldrig Nöjd

2011-03-14T21:53:00.003+01:00

Måndag. Efter en helg av träning var det faktiskt ganska skönt att komma till skolan, träffa fina vänner, göra saker, umgås... Sen åka till Stinsen med Ma och köpa Hängsleshorts. Ganska bra måndag.

Sen jag kom hem har jag letat klänning. Studentklänning. Helt omöjligt. Finns hur mycket som helst, men aldrig den där perfekta. Antingen fel modell, för kort, för lång, för rosa, för gul, fel mönster, fel ringning, fel skärning... Alltid något... Jag har hittat en. Från Top Shop. Älskar ryggen, ringningen. Men jag får se...

-Over and out-

Till Mamma

2011-03-12T19:56:00.002+01:00

Den tolfte mars. Det är idag. Min mammas dag.

Min mamma är världens bästa. Hon pratar nästan alltid med mig när jag ringer och vill pausprata när jag väntar på bussen. Hon lagar nudelwok varje gång jag kommer upp och fixar ben&jerrys till efterrätt. Hon tröttnar aldrig på mina dåliga skämt, hon har samma humor. Hon tänker likadant som jag, jämt. Tur för henne eftersom jag tänker så bra... Eller? Hon har bästa dancemovsen, nej nu var jag ironisk, hon dansar jättefult, men det gör inget alls. För hon är min bästa mamma och jag älskar henne!

Grattis mamma (jag censurerar åldern, snällt va?! För åldern är bara en siffra, man är så ung man känner sig!)!!! Jag älskar dig!

Och som en liten hyllning till min kära moder måste jag lägga in ett exempel på hennes absolut outstanding dancemoves... Det är inte hon som dansar, utan en vid namn Hugh Grant som måste ha stått i fönstret och sett min mamma dansa, för det är på pricken!!

Varsågoda: Hugh Grant's dans från filmen Love Actually...

Vidivodo.com : hugh grant dance Etiket: hugh grant dance performance

-Over and out-

/F

Mötet

2011-03-09T21:51:00.005+01:00

Sneakpeak från elevutställningen på Edsviks Konsthall som invigdes idag.

Den hänger där från och med nu till på söndag. Det är gratis. Så why not go? Gå dit, ta ett varv och le, fängslas, bli berörd, skratta, gråt... allt ni vill och känner för. Have fun!

Sneakpeak på mina bilder från utställningen...

-Over and out-

" I don't know but... he seems to be saying it rather well"

2011-03-07T21:21:00.003+01:00

Första skoldagen efter lovet. Första skoldagen på sista perioden. Första skoldagen på de sista 11 skolveckorna...

Det kändes bra. Igår gick jag och la mig helt utan söndagsångest. Sen att jag satt i sängen och grät åt ett Glee avsnitt är en annan historia. Och vaknade i morse helt utan morgonångest. Bra dag. Sen halkade jag på isen utanför simhallen bredvid skolan, slog upp handen så blodet rann ner överhandleden. Snabbt som attan reste jag mig upp, tittade så inget sett, log åt min egen klumpighet och gick in och plåstrade om handen. Kul morgon.

Lektionerna under dagen var. Bra. Min dag har varit bra. Sen att jag inte fick mina foton upphängda i utställningslokalen inför onsdags vernissage, och det ligger på schemat i morgon istället tar vi senare...

Efter skolan åkte pappa och jag och såg på bio. King's Speech. Underbar film. Se den. Pappa grät, jag nästan också. Att filmen vann en hel hög med Oscar's förvånar mig inte alls. Speciellt inte den till Colin Firth för Bästa manlige huvudroll, eller de för Bästa foto och Bästa film.

Se den. Jag säger bara det. Se den!

-Over and out-

"You are peculiar..."

"I take that as a compliment!"

Rome in a red jacket

2011-03-05T21:50:00.008+01:00

Så var man hemma. Efter fem dagar i Rom. Fem dagar i en röd jacka.

Jag har sett. Jag har ätit. Jag har gått. Jag har fotograferat. Jag har sovit. Jag har åkt buss, pratat, skrattat, lyssnat, druckit kaffe. Jag har gjort allt det där man ska göra i Rom. Fotograferat det man ska, även om jag inte alltid visste vad det var jag fick på bild så fotade jag det alla andra fotade, något häftigt var det säkert med det. Som allt annat.

Igårkväll kom jag hem igen. Däckade i min säng och sov till halv 6. Då väcktes jag och fick se hur Gamla Prästgårn' brann på andra sidan kyrkogården. Hemskt. Läskigt. Sorgligt.

På kvällen firades Bror, Svägerska och Syster. Middag med förrätt, varmrätt och efterrätt. Syster H, syster F, bror J, bror M, svåger E, svåger C, svägerska K och syskonbarnen Me, L, J, Mi och A och två stora magar. Mys.

Imorgon. Sova ut. Glee. Och sen kanske träffa Cl.

-Over and out-

2011-03-02T12:00:00.000+01:00

DAGAR KVAR TILL STUDENTEN!

Off to Rome!

2011-02-27T20:20:00.002+01:00

Imorgon, prick åtta, lyfter mitt flyg till Rom. Där råkar jag och Mammi ha planerat att spendera mitt sportlov. Ganska trevligt om jag får säga det själv. Så ha en kul vecka, det ska jag ha!

Ses på fredag!

Arrivederci!

-Over and out-

The synesthesia explosion

2011-02-26T20:57:00.004+01:00

Efter gårdagens massattack av känslor vaknade jag upp till en ganska bra morgon. Efter lunch snodde jag med mig pappas hörlurar (mina är sönder) och min Ipod för att kunna lyssna på musik på väg till träningen.

Jag satt på tåget, lutad mot fönstret med slutna ögon och lät tonerna överösa mig, och färgerna med dem. Blått, rött, grönt, gult, orange, rosa, turkos. Och alla nyanser där emellan. Istället för att stängas in med hörlurarna inproppade i öronen, så öppnas en ny värld, en värld av färger, former, ljud och känslor. Det var länge sedan jag slappnade av och bara betraktade nu. Betraktade musiken.

Samma sak på väg hem från träningen. Jag satt där med slutna ögon och tittade. På färgerna, formerna, mönstren. Såg att, när jag fokuserade på ett visst instrument, kunde framhäva den färgen, och att samma låt ändrar färg och form totalt när den sjungs av någon annan.

På väg från tåget hem till mig kan man gena över en gräsplan. Nu är den täckt med en halv meter snö, men det hindrade inte mig. Mitt på planen stannade jag upp. Med låten Cowboys and Dinosaurs i öronen tog jag på mig luvan på jackan och föll baklänges ner i snön. Där låg jag. Hela låten igenom. Lyssnade, tittade och log.

Senare på kvällen försökte jag måla Circle of Life från musikalen Lion King. Att måla en konkret bild av det jag ser när jag hör en låt är som att förklara en dröm för någon annan. Man gör så gott man kan, säger det som hände, men det känns ändå inte rätt, det är inte logiskt, så det stämmer inte. Orden passar inte, för de räcker inte. Fast nu är det färger. De stämmer inte, för de räcker inte till. Det är så mycket mer. Men så fort man ska förklara, slinter det undan och gömmer sig i drömmens dimma. Men här är ett försök. Ett litet försök. Inte perfekt. Inte alls. Men alltid något. Direkt från synestesi-explosionen:

-Over and out-

The feelings of a Friday

2011-02-25T19:36:00.003+01:00

Om två veckor är det utställning. Eller egentligen 12 dagar, men det är enklare att säga två veckor. Så jag gör det. Om två veckor är det utställning. På Edsviks Konsthall. Fotoutställning. Så idag, sista fotolektionen för alltid, monterade jag bilder. Mina 20 bilder som får representera mig på Edsvik. Skriva ut, spreja lim, trycka fast på en kapa-skiva, släta ut och sen skära.

Och det var där problemet kom. Det var då illamåendet kröp fram, darrandet gjorde sig påmint och luftrören svullnade igen. Med skalpellen i ena handen, metallinjal tryckt mot skivan med andra skar jag ut mina bilder. 80 snitt. Fyra för varje bild. Huden på vänsterarmen mindes. Allt för väl. Och rös i försvar.

Jag kände mig som en nykter alkoholist som blandade drinkar. Eller tvättade händerna med handsprit. Vad som helst, bara att lukten av alkohol trängde upp. Fast nu var det snitt i svart kapa-skiva. Mellan 5 och 10 mm tjock.

När den 20:e bilden låg i högen med klara foton gick jag. Bara så där. Jag gick och åt med F.C, det hade inte gått annars. Men hon fattar. Ett sådär på frågan om hur det är räcker.

Svenskalektion. Redovisningar. Men ingen lika bra som vår. Såklart. Lärare-A frågade efteråt. Bara frågade. Och jag bara svarade. Inte allt. Självklart inte. Men bara frågan. Var bra. Sen busstur med An. Trevligt.

Sen bara sjunka ner i soffan och Grey's Anatomy, Private Practice och Vampire Diaries som hjälp att bara drömma mig bort, glömma den där smärtan som fortfarande river, gåshuden på vänsterarmen och alla känslor som gör mig vimmelkantig. Fredag. Äntligen.

Jag är helt slut nu. Känslorna kör slut på mig och jag vet inte vad jag tänker längre. Så det blir nog snart att somna och leva i min drömvärld tills imorgon. Då blir det träning.

-Over and out-

A day. In my life.

2011-02-24T20:57:00.002+01:00

Efter ett antal veckors jobb och diskuterande av Romantikens litteratur var det idag dags för mig, Ch, P, An, M, Sa och K att göra vår gestaltning inför våra svenskakursbuddys. Så med växelvis uppsatt och utsläppt hår för att visa könsbyten gestaltade jag Polis 1 i Poe's Det skvallrande hjärtat, Dam och Kavaljer i Goethe's Den unge Werthers lidande, och Erland i Rydbergs Sinogalla, samtidigt som jag bytte kuliss (bild i powerpointen) med hjälp av lärare-A's powerpointklickare. Och med hjälp av bilderna, våran gemensamma skådespelarprestation tillsammans med An's gitarrklinkande blev det en riktigt bra slutredovisning om Romantiken.

Annars har dagen bestått av en sista Juridiklektion inne i skolan innan vi flyttar ut i barackerna, en mattelärare från Sundsvall som insåg att jag bott i Härnösand, vilket ledde till ett långt samtal om det, och en seg utskrift av de 20 foton jag ska ställa ut på Edsviks Konsthall om två veckor.

Sen att jag fick veta en halvtimme innan dörrarna stängdes att jag visst var tvungen att fota Rudbecks egen filmgala var en liten miss i planeringen. Och att jag kom hem först halv åtta, elva och en halv timme efter att jag imorse gick utanför dörren och åkte till skolan. Kul...

Men det vägdes upp av ett Vg+ på mitt Rättskoncentrat. Så jag har haft en bra dag.

Förutom. Äcklig mat, aptiten är i botten. Verkligen i botten. Jag orkar inte. Det är så... Jag vet inte. Orden räcker inte. Och om de skulle räcka, så skulle jag ändå inte orka. Orka förklara. Det tar för mycket. Godnatt.

-Over and out-

Anxiety of the Sunday...

2011-02-20T20:58:00.003+01:00

Idag blir alla ord fel. Söndagsångesten sitter som en klump.

Låtsasmamma och jag åkte och shoppade lite och jag kom hem en vit skjorta/blus rikare och ett antal kronor fattigare. Men snart är det vår då måste man ju ha nya kläder. Eller hur... typ.

Sen; träning. Nytt trick i samlingen. Hette något så fint som En dedans wrap front fall. Dock sitter jag här med armen insmörjd med heatlotion nu. Men på något sätt är det värt det.

Snart ska jag sova. Och drömma. Något knäppt. I natt drömde jag om ett ungdomsläger. Jag var ledare och vi skulle döda ett lamm. Ganska sjukt.

Jaja, jag orkar inte tänka ut fler ord. Hejdå. Godnatt.

-Over and out-

Två nya bilder på min hårddisk...

Like she was born to be gliding on the old trapeze

2011-02-19T21:36:00.003+01:00

Lördag. Cirkusdag. Underbart.

Min fina vän P skrev om just det i ett blogginlägg idag. Hela inlägget finns här.

"...jag skulle från och med då göra allt. allt jag kunde. för att få leva. för att få bli fri. för fanns världar som cirkusvärlden. var livet värt att leva. och sjukdomen värd att besegras..."

Det var så fint, det var så rätt. Tårarna rann när jag läste de orden och kände att det passade perfekt. Perfekt på den där känslan jag får varenda gång jag sätter min fot innanför dörren i Cirkushallen.

Trots kramp i armarna, blåsor på fingrarna och friktionssår på armbågarna av uppvärmingsleken så älskar jag det. Trots att tränarna retar mig för att jag inte kan höger och vänster och att tränare-Pa proppar in två "Babybel-ostar" i munnen, tuggar med öppen mun och frågar på sin spanska engelska Do you wanna kiss me? Do you wanna kiss me? så älskar jag det.

Det är nog just de där sakerna som gör det. Kampen mot tyngdlagen och kroppens gränser, människorna och vänskapen... Galenheten. Att det är helt normalt att ha leggings med ett blått ben och ett grönt.

Jag ville bara säga det...

-Over and out-

En bild från 2Funny - The Show

Torsdag

2011-02-17T15:11:00.001+01:00

Uhu, jag har ju blivit riktigt dålig på det här. Att blogga varje dag.

Kanske får mina tankar plats någon annanstans just nu.

Eller så finns de inte.

Jag tror på det första. Fast var de får plats nu har jag ingen aning om...

______

Idag var jag hos Tandläkaren. Det var den värsta halvtimmen på länge i mitt liv. Med huvudet bakåt/neråtlutat och två sugar, en lampa, en spegel, en pet-krok och en borr i munnen led jag mig igenom en lagning av den tand jag bet sönder häromdagen.

När jag äntligen fick resa mig ifrån stolen och rusa därifrån, med halva ansiktet helt förlamat efter tre bedövningssprutor, ringde jag mamma. Hon fick trösta. Det är hon bra på. Bästa mamma.

Efter skolan kollapsade jag i soffan hemma. Hur orkar man göra saker efter skolan? Plugga? Neej. Jag orkar knappt hålla mig vaken när solen går ner utanför fönstret och Glee går på teven.

Men, det ska väl vara den där återhämtningen som min läkare säger är så bra för min kaoskropp...

-Over and out-

Tisdag

2011-02-15T21:32:00.002+01:00

Jag kom upp ur sängen igår. Faktiskt ganska enkelt. Jag blev förvånad att det inte gjorde ondare att sätta sig upp, resa sig, gå ner för trappan. Dock gjorde ju armhålorna lite ont. En ynka. Eller ganska mycket.

Idag gör det mindre ont, men det svider fortfarande så fort såren kommer i kontakt med varandra. Kul, kul. Men ja, det är ju självförvållat. Men till nästa gång ska jag köpa en långärmad tröja.

Men nu kommer något kul:

På Juridiken fick jag tillbaka min Folkrättsuppsats om Humanitär rätt. Jag var så nervös innan jag såg betyget. Mvg. En stor tyngd liksom lyfte från mina axlar och det blev lättare att andas. Yesyesyesyes!

Att jag sedan fick klartecken att iallafall fota en cirkusföreställning (jongleringsvarieté) under Subtopia Circus Fairs, gjorde mig ännu gladare. Så idag har varit en bra dag. Riktigt bra. Om man bortser från avsaknaden av hud i armhålorna och den envisa förkylningen som aldrig vill släppa och gör att jag är dubbelt så trött som vanligt och snorar och hostar konstant.

Imorgon är jag ledig, men ska såklart till Scä... Men, jag överlever väl det!

Usch, vilket tråkigt inlägg. Men ni får ursäkta, just nu händer ingenting intressant i mitt liv som jag kan dela med mig av...

-Over and out-

Slut som (cirkus)artist

2011-02-13T21:11:00.002+01:00

Var jag trött igår, är det inget mot vad jag är nu. Hade jag svårt att ta mig ur sängen i morse för att musklerna strejkade är det som ett skämt mot vad jag kommer ha imorgon bitti. För nu är jag trött och jag har ont... överallt. Huden under armarna försvann första gången jag gjorde Double Crucifix i tyget. De återstående fem gångerna gjorde det inte bättre och nu har jag två stora friktionssår i armhålorna. Mm jag gillar Luftakrobatik. Hälen blödde och såren sved, men gav jag upp? Nej. Nej, jag fortsatte, och fortsatte... Tills vi skulle hänga där, bara hänga, för att träna musklerna och jag inte kunde hålla mig uppe längre.

Jag lärde mig en del nytt, och övade på gammalt. Och även om de andra var yngre än mig, kände varandra allihopa nästan och hade tränat längelänge, vissa iallafall, så kändes det okej. Helt okej. Jag tränar för min egen skull. Och så här kan jag tillåta mig själv att bara fokusera på min egen prestation. Det är nog ganska bra ibland.

Och träning som kör helt slut på armarna är nog det enda sättet att någon gång få upp styrkan och kunna göra en rutin på 5-7 minuter.

Nej, nu ska jag kravla mig i säng. Sen får vi se hur jag kommer därifrån imorgon... Om jag ens tar mig upp. Lycka till - till mig!

-Over and out-

Heaven is a place on earth....

2011-02-12T21:43:00.005+01:00

För nästa precis ett år sedan, imorgon är det exakt, började jag ett nytt kapitel av mitt liv. Ett kapitel som skulle förändra mitt liv. Cirkuskapitlet.

Det var ett år sedan jag för första gången satt uppe i en trapets, stod på händer och jonglerade på allvar, första gången jag tränade Cirkus. Något som snabbt blev mitt liv. Å ena sidan känns det som det var igår. Den där lyckan när jag gick till tåget efter först träningen. Träningsvärken dagen efter. Å andra sidan är det som jag har levt ett helt liv sedan dess. Hur klarade jag mig utan det? Utan smärtan i händerna efter två timmar i trapets och tyg. Mjölsyran i ben och armar. Glädjen när man klarar det där man inte trodde. Och ännu bättre, känslan av att vara okej trots att man misslyckades ibland.

Idag var inte den bästa träningen, prestationsmässigt. Intrasslad i tyget, sjuk och trött klarade jag inte av så mycket som jag ville. Men jag var där. Jag var i mitt Paradis på jorden. Och jag gjorde något som jag älskar. Det är en häftig känsla. Att älska att göra något så mycket att det inte spelar så stor roll om det går bra eller inte. Visst är det roligare när man känner den där kicken av att lyckas, men i slutänden är det att göra det som räknas, hur det än går. Och idag tog kraften i underarmarna (vilken är den viktigaste i tyg, men en av de man använder minst i vanliga fall...) slut ganska snabbt. Men so be it, och det är ju därför jag är där, för att träna upp mig, och i slutet av terminen kommer jag redan vara starkare.

Imorgon ska jag återigen träna Luftakrobatik. I Nacka den här gången. Får se om jag får ett nytt paradis eller hur det blir. Nu ska jag iallafall sova och hoppas att jag inte vaknar med så mycket träningsvärk att jag inte ens orkar klättra i tyget/hänga i trapetsen, eller vad jag nu får för att pröva på träningen imorgon...

-Over and out-

Måndag nr 2

2011-02-10T20:44:00.003+01:00

Okej kroppen, nu har du bevisat att jag har dåligt imunförsvar, jag tror dig, det räcker nu, jag orkar inte vara sjuk...

Men jag kravlade mig upp ur sängen och åkte till skolan. Tappert.

I min almanacka står det idag "Idag är det måndag, på en torsdag". Det är nog bara på min skola sånt händer. Att man vaknar en torsdagsmorgon och vet att det är måndag. Måndagsschema, måndagstider. Men konstigt nog tyckte jag, som alltid glömmer vilken dag det är, att det kändes väldigt mycket som torsdag.

Men bläää, imorgon ska jag ju på Ca's konsert i Fh. Och i helgen ska jag träna. Jag varken hinner, orkar eller vill bli sjuk nu. Eller bli, vara menar jag. För här ligger jag, med huvudvärk och ont, kli och tjockt i halsen. Så jag känner så här; Nej tack!

Teven är på. Landskampen. Hur dåligt är det?! Överdrivet och patetiskt.

-Over and out-

Wednesday's Child

2011-02-09T19:39:00.002+01:00

Lugn morgon, sovmorgon.

Kort skoldag, en lektion med Sandmannendiskussion.

Liten centrumtur, vårjackejakt.

Nu har jag ont i halsen igen. Jag som igår trodde att min återhämtningskväll i måndags hade räddat mig. Nej, jag hade fel. Uhu, jag vill inte bli sjuk. Fast bättre nu än om två och en halv vecka när jag drar iväg söderut. Det är 15° där nu. Dit jag ska. Jämför det med de 0° det är här. Behöver jag ens säga att jag längtar bort?

Nej, nu kan jag inte alls koncentrera mig, och min ens lymfkörtel gör skitont. Kul att man har världens sämsta immunförsvar. Jag tror nästan jag ska unna mig att läsa min frivillig-läsning-bok Miraklet i Anderna. Läs den!

-Over and out-

Do the right thing

Win or lose
Don't confuse
Wednesday's child

The Middle

2011-02-08T22:03:00.003+01:00

Hey, don't write yourself off yet

It's only in your head you feel left out or looked down on.

Just try your best, try everything you can.

And don't you worry what they tell themselves when you're away.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride.

Everything will be just fine, everything will be alright.

Hey, you know they're all the same.

You know you're doing better on your own, so don't buy in.

Live right now.

Yeah, just be yourself.

It doesn't matter if it's good enough for someone else.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride.

Everything will be just fine, everything will be alright.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride.

Everything will be just fine, everything will be alright.

Hey, don't write yourself off yet.

It's only in your head you feel left out or looked down on.

Just do your best, do everything you can.

And don't you worry what the bitter hearts are gonna say.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride.

Everythingwill be just fine, everything will be alright.

It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride.

Everything will be just fine, everything will be alright.

Måndag nr 1

2011-02-07T19:23:00.003+01:00

Förra vecka skickade jag in den där dåliga novellen jag skrivit, till min lärare. Två veckor sen var den och med noll handling. Igår fick jag tillbaka ett mejl med novellen och en kommentar. Den var visst inte så dålig after all.

Och matteprovet. Det där jag började gråta åt och kände mig hur misslyckad som helst. Det lämnade min lärare ut idag. Vg. Närmare Mvg än G. Värt alla tårar.

Nu sitter jag i soffan och hostar. Jag orkar verkligen inte bli sjuk igen, så jag försöker att hålla mig så stilla som möjligt så att kroppen får en liten chans att återhämta sig. Så med Top Model på teven och choklad bredvid vid mig hoppas jag att kroppen fattar vinken och inte blir sjuk... igen

Imorgon ska det sista med Barnboken göras innan jag åker med den till tryckning.

20 dagar kvar till Rom! Håll ut Frida!

-Over and out-

Sing together...

2011-02-06T11:36:00.003+01:00

Om det var en häftig känsla att komma in på första balkong i Konserthusets sal och se 1300 körsångare fylla balkongen, scenen och parketten, gunga i takt och sjunga tillsammans, så var det ändå inget emot kvällen som följde...

Jag åkte in till stan och var vid Konserthuset vid nio. Vi delade upp oss i stämmor, jag och mina körvänner och gick dit vi skulle. Sen följde en lång dag med sång, stämövningar, skratt, och underbara upplevelser. Gerald T. Smith, en av körledarna visade tyst, bara med rörelser hur han ville att låten skulle sjungas. Det var så uppenbart att man faktiskt hörde sången även om det var helt tyst, bara pianot som kompade. Cyndee Peters, Sveriges Gospelmamma som ska flytta tillbaka till New York om tre veckor sjöng med oss och rättade både oss och kompet när det blev fel med en väldig bestämdhet.

På kvällen kom konserten. Vi fyllde hela scenen, körläktaren och första balkong, svarta och orangeklädda. Sen sjöng vi. I två och en halv timme tror jag vi höll på. Jag, 1300 andra körare och Cyndee. Det var fint. Det var bra. Det var kul. Men gud vad ont i hals, fötter och händer man fick av att stå rätt upp och ner hela dagen och klappa takten och sjunga för allt man var värd...

På väg hem och senare väl hemma var jag fortfarande uppfylld av upplevelsen. Och idag har jag alla låtarna på hjärnan, om vart annat, hela tiden. Nu vill jag bara ha tag i inspelningen som jag tror och hoppas gjordes...

-Over and out-

Här kommer tre smakprov från gårdagens konsert. Det första och andra är med hela Sjung Gospel-gänget varav det andra är med Cyndee. Det sista är med Ungdomsgruppen (inte alls lika kul, men checka in körledaren. Hur grym som helst. )

Life Update

2011-02-04T20:58:00.002+01:00

Igår, Torsdag:

Lång lång lång dag. Skola. Tre timmars fotopromenad i ett kallt, stormigt Stockholm. Ensamfika på Wayne's. Mysmiddag med gamla Lunchis. Hemma elva.

Idag, Fredag:

Kort dag. Tog sovmorgon. Som kompensation för kylan i går. Fotoredigeringsarbete. Svenska B med fredagsseminarium och snack om boken Singoalla. Projektjobb, barnbokslayoutande och tryckeriplanerande. Hemma städade jag och la mig sen i soffan och försökte tänka mig att jag inte hade något jag måste göra. För det har jag inte. Inte ikväll. Det har jag sett till. Så jag har sett på Private Practice och Grey's Anatomy, duschat och haft ansiktsmask.

Imorgon, Lördag:

Stockholm Gospel i Konserthuset med övning hela dagen och en två timmar lång konsert på kvällen som avslutning. Klädsel: Svart och orangea detaljer. Vem har något oranget liksom? Kanske räcker mitt hår som detalj...

-Over and out-

Don't bother to scream

2011-02-02T18:43:00.004+01:00

Nu har jag sett den. Världens sämsta film. Eller nej, inte sämsta. Den var... sevärd. Men det är skönt att kunna kryssa av den på listan Filmer man ska se innan man dör och aldrig behöva genomlida den igen.

Jag vet inte vilka ord man ska använda för att beskriva det jag spenderade två timmar inne i skolans biosal för att se. Äcklig, ja, men nej, inte extremt ändå... Läskig, ja, men nej, inte det värsta man sett. Skrämmande, ja, något sådant. Obehaglig, definitivt.

Det var blod, avhuggna kroppsdelar, överraskningsmoment, död, skrik. Det var Mary Shelly's Frankenstein. Filmen med Robert de Niro från 1994.

När jag och Ch stapplade ut ur biosalen mådde jag illa och höll på att börja gråta. Men jag hade sett den. Jag har sett den. Jag kan iallafall kryssa av den på min lista av sedda filmer. Stackars er som har den kvar på listan...

Hemma satte jag på Salem al Fakir på högsta volym för att må bättre. Och det hjälpte. Tonerna, musiken och alla färger de för med sig fick mig på bra humör och jag kunde plugga matte. Imorgon har jag prov i Matte C och jag bävar. Jag vill inte.

-Over and out-

I busied myself to think of a story,
which would speak to the mysterious fears of our nature
and awaken thrilling horror.
One to make the reader dread to look around,
to curdle the blood, and quicken the beatings of the heart.

- Mary Shelly

"A man has one hundred dollars and you leave him with two dollars. That's subtraction"

2011-01-31T22:03:00.002+01:00

Dagen var bra. Men sovmorgon och bra människor. Sen hände något. Sen kom matten.

Jag har matteprov på torsdag och jag känner mig totalt misslyckad. Allt är obegripligt och hänger inte alls ihop. Och inte blir det bättre av att tårarna i ögonen hindrar mig från att se siffrorna överhuvudtaget.

Kanske låter det överdrivet att nästan börja gråta när man inte klarar av matten. Men saken är den att jag var bra på matte. När jag gick på högstadiet låg jag hela tiden ett år före resten av klassen, jag var mattesnillet som alla frågade om hjälp. Jag kom till gymnasiet och hade redan läst Matte A och gått ut med högsta betyg. Matte B var svårare men med sjukdomen groende i kroppen och antagligen näringsbrist klarade jag mig igenom den med ett vg.

Nu, snart två år senare förstår jag ingenting. Siffrorna säger mig inget alls, allt rör sig och logiken jag haft är som bortblåst. Och känslan av att vara helt misslyckad, dum och allmänt dålig gör att jag mår illa. Det är inte kul när man inser att man har förlorat något på vägen.

-Over and out-

Why learn algebra?

Finding X is only useful if you're a pirate!

Ah la la la la la la life is wonderful...

2011-01-30T19:51:00.007+01:00

Imorse vaknade jag halv nio. Klarvaken. Nervös. Det blev värre. Fruktansvärt. Nervositet är nog den värsta känslan jag vet.

Tio i två gick jag till tåget och jag åkte iväg till Sickla med fem farhågor inom mig. 1, Att jag inte skulle hitta. 2, Att det bara skulle vara små barn där. 3, Att alla skulle vara grymma. 4, Att jag skulle vara jättedålig. 5, Att alla skulle känna varandra..

När jag klev av bussen och försökte hitta rätt virrade jag bort mig. Paniken steg i halsen och jag ville bara åka hem. Första farhågan, check! Men jag gav inte upp och tillslut hittade jag rätt dörr. Väl inne i huset kryllar det av små barn. Än en gång ville jag bara vända på klacken och rusa därifrån. Andra farhågan, check! Men när jag tittade närmare såg jag att de höll på att ta på sig ytterkläderna. De var gruppen före. Så jag tog mod till mig, öppnade dörren till lokalen och gick in. Direkt fick jag frågan ska du också pröva-på? Ja? Bra, för jag vet inte vad jag gör här egentligen... Och så var farhåga nummer tre, fyra och fem också borta.

Tillslut var vi fem stycken. Och tillslut insåg jag att jag ju kunde mest.

Två/tre timmar senare var jag hemma med värkande händer, men ett stort leende på läpparna. Om två veckor börjar träningen på allvar. Cirkus-fortsättning och Luftakro-avancerad. Som Em sa till mig idag Drakar lyfter inte i medvind utan i motvind. Och huvudsaken är att jag håller på med något som får mig att må bra och som jag älskar.

Nu sitter jag framför teven och tittar på en av världens bästa filmer. Billy Elliot. Bästa, bästa, bästa filmen. Har ni inte sett den? Slå på teven, kanal 8, nu på momangen!

Tillslut vill jag bara säga ett stort stort stort stort grattis, congratz, felicidades till Al, ni i Balagans (bland annat M) och Wes till Specialpris, Guld respektive Brons i Cirque de Demain, cirkusvärldens eget OS. Grattis, grattis, grattis!!!

Bra dag eller bra dag?

-Over and out-

It takes a thought to make a word

And it takes some words to make an action

And it takes some work to make it work

It takes some good to make it hurt

It takes some bad for satisfaction

Ah la la la la la la life is wonderful

Ah la la la la la la life goes full circle

Ah la la la la life is wonderful

Ah la la la la la

Dix-neuf

2011-01-29T21:28:00.003+01:00

Så var ju dagen här. Precis som varje år kommer den. 29 Januari. Datumet som låter så bra när man säger det. Tjugonionde januari. Eller tju'nionde januari. Det låter så mycket bättre än till exempel tjugoåttonde januari (eller tju'åttonde januari)...

När man kollar på Wikipedia, på de händelser som ägt rum just det här datumet är det ganska tråkiga saker. Nya påvar, finländska val osv... Pretty boring, om jag får säga det själv. Och det får jag, jag fyller ju år. Men några kul saker finns ändå:

Rix Fm bildas 1996
Oprah Winfrey föddes 1954

Ja... och det var väl det. Plus:

Frida Roos föddes, 1992

Förstås. Måste väl vara det viktigaste. Iallafall i mitt liv.

Idag har varit en bra dag. En riktigt bra dag. Sol och blå himmel. Lagom kallt. Frukost på sängen, lugn morgon, in till stan, Figaro's bröllop (Jag vet, låter jättetråkigt, opera... Men jag tycker om det... Det är så vackert och skådespelarna/sångarna är så otroligt duktiga...), middag och nu lugn kväll i soffan med yoghurt och té.

På Facebook ramlar grattiskommentarerna in. Jag blir så glad av dem. Så många, så fina. Tack, tack, tack!

Imorgon blir det lugn morgon och sen träning hos Cirkus le Fou. Hoppas det blir kul. Saknar träningen så oerhört.

-Over and out-

18 and life...

2011-01-28T18:29:00.002+01:00

Jag glider runt på Placebo fortfarande. Glider. Jaaaag glider. Ungefär så alltså. Till och med imorse kunde jag le.

Det låter säkert klyschigt, det är jag väl medveten om. Väldigt medveten. Men det går inte att beskriva på något annat sätt. Känslan när ett litet ynka piller kan ändra fokus i ens världsbild. Känslan av att tio milligram, kan göra sådan stor skillnad och göra en förmögen att le. Så det får vara hur klyschigt som det bara kan. Det bjuder jag på. Med ett leende...

Imorgon lever jag min 6940:e dag. Vilket betyder, om man är duktig på matte, har en miniräknare, eller är bra på datum, betyder att jag imorgon firar min nittonde födelsedag. Grattis i förskott till mig.

Och min sista dag som 18 firas med huvudvärk och en skål Ben & Jerrys.

-Over and out-

18 and life You got it

18 and life you know

Your crime is time and it's

18 and life to go...

Placebo-day

2011-01-27T20:40:00.005+01:00

Idag, den tjugosjunde januari, har jag haft en bra dag. Jag vågar ju inte tro att det är medicinen, som efter två tabletter redan märks, men placebo, inget fel på det heller, eller hur? (Förövrigt måste jag bara säga att Placebo betyder "Jag skall behaga" på latin... tyckte det var lite kul) Själva meningen är att jag mår bättre.

Och idag har jag en bra dag. Även om jag på matten blev så dumförklarad av min lärare att jag ville slänga matteböckerna i hans norrländska huvud och rusa därifrån. Jag blir så frustrerad. Kan han inte hjälpa mig utan att stämpla mig hårt i pannan med en idiot-stämpel? Jag har varit bra på matte. Det var ju jag som, hela högstadiet, agerade hjälplärare åt mina klasskompisar. Det var jag som startade upp i ettan på gymnasiet med Matte B. Men nu sitter jag här, två år senare och skulle lätt kunna börja gråta åt X i exponent eller Exponent i bråkform eller Exponentialfunktioner.

Men jag gav inte upp. Här ges inte upp bara av att en dum lärare försöker förstöra för mig. Och dagen gled förbi ganska lätt. Skratt och fastighetsrätt på Juridiken, boksamtal av Mannen utan öde på svenskan och bilddiskussion på fotolektionen.

Jag hade på mig mina nya strumpbyxor idag. På ett svart ben och ett vitt ben struttade jag runt i skolans korridorer idag. Ganska jag. Svartvit. Ena benet på sjukhusvärlden med diagnoser och provtagning och andra benet i en ganska normal värld med skola, vänner och liv. Tillsammans bildar det en svartvit blandning, en lite udda person som gör så gott hon kan för att passa in även om hon slits mellan två mallar; en frisk och en sjuk. Det är en jävla cirkus fram och tillbaka. Och ja, det är väl det det är, en cirkus. Ett cirkusliv.

-Over and out-

There is no black-and-white situation.

It's all part of life. Highs, lows, middles.

Good morning, Pooh Bear," said Eeyore gloomily. "If it is a good morning, which I doubt," said he

2011-01-26T17:19:00.004+01:00

En av de värsta sakerna som finns är att ha en tid hos sin läkare och har bestämt innan att nu ska jag verkligen förklara allt. Och sen vaknar man på morgonen och har en sådan där sällsynt "bra dag". Då blir det ju att man, när man sitter i stolen med läkaren mitt emot, kan se sitt i huvudet skrivna manus rivas till bitar och singla ner i en liten hög. Då gör det inget, då mår man okej, men på väg hem kommer ångesten. Varför sa jag inget?

Men så var det inte idag. Jag vaknade och kände att det skulle bli en tuff dag. En dag då man får kämpa. Och plötsligt satt jag där i stolen mitt emot läkaren med tårarna rinnande. Mitt, i huvudet skrivna manus revs sönder till bitar och singlade sakta ner i en liten hög på golvet ändå, så blir det alltid. Men det viktigaste var att de såg. De såg mig. Att jag behållit min vikt sen förra gången var mer total förvåning än lättnad. Men förvåningen och gnuttan lättnad som ändå fanns där mitt i allt fick det att rinna över.

Och gud vad det är skönt att gråta ibland. Att när man känner att man inte kommer klara sig igenom meningen med torra kinder säga jag kommer börja gråta nu... och då få svaret men det får du, vet du... Sitta där i den blåa, ganska obekväma, stolen och bara låta det rinna över. Och behandlare-E hämtar en lite patetisk pappersnäsduk som hon vet att jag ändå bara river sönder istället för att torka mig på kinderna (som att det skulle hjälpa).

De är bra. Behandlare-E och Läkare-A. De ser. De lyssnar. De försöker hjälpa på de sätt de kan. Behandlare-E genom att fråga, prata och skojja. Läkare-A genom att ordna prover och sätta in medicin.

Så nu kör vi igen. Jag och Fluxxet. 10 mg i några dagar och sen upp i 20 igen. Så hej, små blåvita tabletter, hej igen.

Om två veckor ska jag tillbaka till det gula huset, med de små vita rummen, med de obekväma blå stolarna. Det är ju bra. Vi håller koll på dig...

-Over and out-

A miracle drug is any drug that will do what the label says it will do.

In the 1960s, people took acid to make the world weird.

Now the world is weird, and people take Prozac to make it normal...

Just some of my thoughts

2011-01-25T21:32:00.006+01:00

Jag förstår inte hur man ska hinna skriva här just nu. När jag har en bra dag så hinner jag inte. Och när jag hinner så orkar jag inget annat än att ligga ner i soffan och påminna mig själv att andas lugnt och att det inte är ett bra steg att gå tillbaka till självskador.

Idag har varit en bra dag. Skolan har gått bra, sov en stund efter skolan och sen kör. I morgon är jag ledig eftersom jag ska till Scä.

Imorse hade jag Juridik i två timmar. Då det var första lektionen efter Folkrättsinlämningen tog vi det lugnt med yoghurt, té och film. Min lärare hade dessutom bakat en kaka till oss. Ibland är hon bra, min lärare. Idag var en sådan dag som jag är glad att jag går Juridik. Filmen vi såg var dessutom bra. De utvalada hette den.

De tre sista timmarna i skolan färglade jag bilder i Photoshop till Barnboken som min projektgrupp skriver. Tyvärr kan jag inte lägga upp någon här som smakprov då min grupp inte har sett dem än... hihi.

Men andra bilder. Kan jag ju lägga upp. Tänkte att det kanske var på tiden.

(Orkar inte gräva ner mig i tankar och berättelser om hur det är inne i ett Fridahuvud just nu, inte på en bra dag... Det blir i morgon...)

Så nu kommer istället ett litet smakprov från gårdagens photoshoot... Tack Emma för blommorna!

-Over and out-

Insåg nu att dessa kanske skulle passa som sådana där grymt stora canvastavlor... Det blir något att fundera på va?!

Ledig.

2011-01-24T12:15:00.003+01:00

Fortfarande stressad. Fortfarande trött. Fortfarande illamående.

Det här är inte kul längre.

Dock har jag haft en underbar helg uppe i Norrland med mina vänner och mamma.

Idag är jag ledig. Så dagen kommer väl spenderas i soffan. För att jag inte orkar något annat. Kul.

På onsdag ska jag prata med min läkare. Berätta hur det är, verkligen.

Just nu ser jag på Fab 5. Ganska roligt program faktiskt. Snubben brände sin tupé i en grill. Och programledarna är så fruktansvärt överdrivna så det blir skrattretande. Så här sitter jag och fnissar för mig själv.

-Over and out-

Stress. Stress. Stress. Stress. Stress.

2011-01-19T20:45:00.003+01:00

Stress, trötthet, depp och alltför mycket tankar på en gång.

Mötet på Scä ställdes in och flyttades till nästa vecka.

Skolan är hemsk och bara för mycket.

Trots det orkade solen upp imorse och jag gick till skolan, efter en lugn morgon, ett nytt House-avsnitt och musik, i mina Converse.

Kvart i sju kom jag hem och ramlade ihop på golvet.

Puh, jag överlevde ytterligare en dag.

Imorgon är det vårdcentraltid och juridikinlämning som gäller. Och packning och tvättning. Kul.

Men en sak i taget. Nu ska jag släppa allt och andas.

För som någon smart snubbe sa...

The time to relax is when you don't have time for it.

-Over and out-

Music Earthquake

2011-01-17T18:28:00.003+01:00

Rutorna skallrar. Bokstavligen. Golvet skakar. Det gör soffan jag sitter i också. Och allt annat som finns i huset, iallafall på övervåningen.

Jordbävning?

Nej. Storebror har tillfälligt flyttat in i rummet bredvid mitt. Och med sig har han sina gigantiska högtalare. Jösses. Fast det är skönt att inte vara ensam. Just nu klarar jag inte av ljudet av ingenting, mitt hjärta, min andning. Nej...

För några sekunder sedan skickade jag iväg ett mejl till två personer, varav en jag beundrar grymt mycket; grundaren av Cirkus Cirkör Tilde Björfors. Håll tummarna för att iallafall någon av de två svarar, och ger positiva besked! Det skulle vara så underbart! Fruktansvärt underbart. Men det gäller att inte ha för höga förhoppningar. Så är det ju alltid.

Jag mår bättre idag än igår, lite iallafall. Jag för bara yrselattack om jag vrider huvudet åt ena hållet. Och det kan man ju nästan låta bli. Annars är det bara lite molande yrsel och illamående... En liten förbättring mot helgens stillaliggande helt enkelt.

Imorgon är det Scä, läskigt att gå dit efter över en månads uppehåll, prat om medicin och sen Fototid med Pills - the model.

-Over and out-

A longing. In Black. And White

2011-01-16T17:06:00.005+01:00

Jag hatar att vara sjuk. Speciellt att må illa. Jag får för mig att det aldrig kommer bli bättre och tror stenhårt på det. Tror att jag alltid kommer må illa så fort jag rör mig, att jag alltid kommer vara dödstrött och matt i hela kroppen... Men jag försöker övertala mig om att det inte alls är så. att jag inte för resten av mitt liv kommer må dåligt. There is nothing permanent except change.

För ett tag sen skrev jag om att jag inte kan leva i nuet, att jag alltid längtar. Jag menade det verkligen. Så idag hängde jag upp ett måttband och en sax på min sovrumsdörr, för att varje dag kunna klippa av en centimeter. När hela måttbandet är borta. Då tar jag Studenten. Då är det sommar.

...

2011-01-15T20:07:00.003+01:00

Igår: Kul kväll

Idag: Sjukis. Igen. Jag hinner ju inte bli frisk innan febertermometern är uppe i 38° igen och jag ligger i soffan helt utslagen.

-Over and out-

Friday

2011-01-14T09:48:00.002+01:00

Jag har foto nu. Fotografisk Bild B. En självständig kurs. Där arbetet sker utanför lektionerna. Typ. Och nu har jag lektion. Där arbetet inte sker. Alltså har jag inget att göra. Kul. Nej. 11.25. Då slutar den här lektionen. Det är 1 timme och 35 minuter dit.

Men jag hittade en bild jag letat efter länge. Jeppe Wikström har tagit den. I Stockholm. Älskar den.

Ikväll då? Fick ett sms. En frågan om att gå ut. På krogen. Kul kul kul. Men varför är jag inte ett dugg taggad?

-Over and out-

I wanna do my walkin' down the road less traveled...

2011-01-13T19:41:00.003+01:00

Trots att jag är så trött så jag tror jag ska falla ihop när som helst, mina små yrselattacker kommer lite oftare just nu (som tur är varar de bara i knappt en sekund) och jag skulle ge mycket för en lång sovmorgon, kan man inte bli annat än lite glad när en rödhårig liten tjej och hennes blonda lillebror vinkar godnatt till en. Mina syskonbarn... Finisar.

Jag fick ett mejl nyss. Av Cirkörs kurs&träningskontor. För få har anmält sig till Grundkursen så den kommer troligtvis inte bli av. Jag flyttas därför upp till Fortsättningskursen, bara så där. Ganska kul. Men det är tråkigt. Att inte fler inser det fina, vackra och underbara med att träna Nycirkus. Det är nog en av de mest varierande träningsformerna som kan existera. Det märker man när man en söndag vaknar med träningsvärk i händer och fötter. Jag står också fast vid att man borde göra Nycirkus till en terapiform, som dansterapi. Man lär sig så mycket om sig själv, lär känna sig själv i en fantastisk miljö. Cirkusen tog platsen, fyllde upp hålet som svält och självskador lämnade efter sig i mitt liv...

Visst kommer osäkerheten. Kommer jag klara det? Kanske är jag får dålig? Men sen är jag beredd att slå ihjäl Rösten inom mig.

Så den 13 februari behöver jag inte gå upp lika tidigt som tidigare lördagar. För då ska jag åka till Alby till tre istället för ett. Ganska så skönt...!

-Over and out-

Like small planets...

2011-01-12T21:12:00.001+01:00

En enkel femma...

2011-01-11T22:41:00.002+01:00

Åkte till skolan och skrev uppsats.

Jag tror min lärare tycker om mig.

Vilket är bra.

Det blir lättare då.

Jag hinner inte alls med på matten.

Så jag måste ju jobba hemma.

Men hur ska man orka det?

Jag vet inte.

När jag kom hem somnade jag i soffan.

Drömde att jag vaknade tre gånger.

Sen vaknade jag på riktigt.

Nästan som Inception...

Coolt.

På väg till kören halkade jag.

Slog mig.

Missade tåget.

Satt på stationen och förbannade hela världen, men mest isfläcken jag halkat på.

Men kören var kul.

Träffade vänner.

Och när jag kom hem.

Då hade pappa gjort té.

Precis som jag hoppats.

Så dagen får en femma. Av tio. Helt okej ändå...

Ten days

2011-01-10T20:18:00.003+01:00

Första dagen i skolan. Vaknade innan jag behövde med världens ångest. Tankarna virvlade och dunkade och hur jag än gjorde kunde jag inte somna om. Så där låg jag. Ångestslagen och dödstrött tills jag skulle gå upp. Då somnade jag och sov en timme.

Skolan var som skolan är. Tröttsam men ganska trevligt med människor som jag tycker om. Så jag överlevde. Tills fyra då den sista lektionen slutade och bussen kom. Tills tjugo över fyra då jag rasade in genom dörren, snubblade över katten, fumlande stängde av larmet och dråsade ner i soffan.

Jag är så trött. Så trött. Ibland, för en sekund tappar jag fokus och blir yr, förlorar verklighetsuppfattningen och tror jag ska svimma. Bara för en hundradels sekund och sen är jag tillbaka till verkligheten igen. 10 dagar utan medicin. Undra om det är därför.

Jag byggde pussel ett tag med Låtsasmamma. Tillslut kunde jag varken vara tyst eller sitta still och koncentrera mig. Det kröp i benen, låten som alltid finns i hjärnan spelade högre och högre och jag gick därifrån.

Uuh. Hur länge kan man ha utsättningssymptom?! "Fluoxetin har mycket lång halveringstid, vilket innebär att det finns kvar i kroppen under lång tid (ca 5-6 veckor efetr det att medicineringen upphört)..." Sedan följer en lång harang om att "därigenom slipper man till stor del de utsättningssymptom..." Jo tjena. Men 10 dagar. Det kan väl räcka. Tycker jag.

Nu hör jag att pappa fixar kvällsfika. Så kvällsfika och Private Practice. Kvällsmys.

Imorgon ska jag till skolan klockan 8.20 även om jag har sovmorgon. Duktig tjej. Tycker jag iallafall.

-Over and out-

Last day of holiday anxiety...

2011-01-09T20:21:00.002+01:00

Lugn dag trots söndagsångest och sistadagenpålovetångest. Julgransplundring med Syster F, Svåger Ch, Syskonbarnen M och A och Storebror. Mysigt.

Imorgon börjar skolan. Igen. En ny termin. 151 dagar. Så långt är det kvar. Till Studenten. Från och med i morgon. 151 dagar. Eller 21 veckor och fyra dagar. Eller fem månader. Eller 3624 timmar. 217 440 minuter. 13 046 400 sekunder. Behöver jag säga att jag längtar. Och fasar. Både och. Hela tiden. Svart och vitt.

Jag har anmält mig nu till Prova-på-träning på Luftakrobatik. Min plan är att börja på deras avancerade Luftakrokurs för 14 år - vuxen. 9 platser kvar. Så jag håller koll. 14 år kanske man tänker. Men ingen övre åldersgräns och luftakro, jag klagar inte.

Nej, nu ska jag lägga mig och sova bort den sista söndagsångesten och vakna imorgon, där lov återigen är avlägsen framtid och inte nuet.

-Over and out-

It's my way of surviving

2011-01-08T17:31:00.002+01:00

Idag har jag och katten ägnat åt oss samma sak. Sova. Vila. Inte göra något alls. No-lifers. Kanske man kan säga.

Men nej, jag är trött på att anklaga mig själv för att inte ha något liv. Trött på kommentarer som att jag ska ta tag i det jag vill. Fruktansvärt less på människor som ber mig leva i nuet och inte längta bort. För jag kan inte. Just nu kan jag inte.

Jag vill inte sitta i min säng, eller i soffan hela dagarna och titta på serier om liv på andra sidan jorden, som inte ens är verkliga. Jag vill inte vara en trött, deprimerad tjej utan liv som alltid längtar någon annanstans. Tror någon att jag vill det, att om jag kunde välja inte skulle gjort något annat, då har den fel. För jag vill inget hellre än att kunna leva ett bra liv, kunna få vara pigg och känna att jag någon gång orkar, kunna leva i nuet, ta dagen som den kommer, kunna känna att jag faktiskt har något att kämpa för, något jag verkligen kan kämpa för.

Men jag kan inte. Jag är trött, jag orkar inte. Jag kan inte leva i nuet, för mitt nu är åt helvete. Jag längtar bort för att kunna se att det kan bli bättre. Jag längtar till sommaren för att det kanske är bättre i sommar. Jag längtar bort, inte för att det inte är bra här, det är bra här, det är bara jag som inte är bra. Jag är inte bra och jag är trött på det, att inte vara bra.

Jag hatar att det är mer än en vecka kvar till jag ska till behandlingen igen, och jag hatar att de kommer tala om för mig att det bara är så här när medicinen sätts ut. Jag hatar det. Jag hatar att behöva vänta på att det ska bli bättre. Jag hatar att inte kunna leva i nuet. För det är bara det jag egentligen vill... Leva nu, här och nu... Fånga dagen...

Så tills dess, sitter jag i sängen eller soffan med datorn och serierna framför mig, i mina sommarshorts. För de påminner mig om om att sommaren kommer och att då... då kanske det är bättre...

-Over and out-

Back to civilization

2011-01-07T22:26:00.002+01:00

I snart femton år har jag, som massor med barn med mig, fått åka mellan mina föräldrar för att kunna träffa båda. I sex och ett halvt år har det dessutom varit en timmes flygresa mellan dem, eller tre timmars tåg om man nu vill det. Inget konstigt med det egentligen, ska man ju tycka. Men varför får jag fortfarande sådan fruktansvärd resfeber och ångest varenda gång jag ska byta hem? Varenda gång?!

Jag tycker jag borde vant mig snart... Femton år. Men nej. Det är samma sak hela tiden. Huden gör ont, hjärtat slår och jag vill bara krypa in någonstans och gömma mig, släcka ner till bäcksvart och ligga på golvet, själv.

Men direkt när jag är på väg till flyg, buss, tåg, what ever, försvinner det, poff så är det borta...

Tänk om man bara kunde säga hejdå till alla onödig ångest, sån där som bara finns utan anledning. Den normala ångesten, den antar jag är bra, för att varna eller något. Men den andra, den molande eller skärande, den som bara hindrar och förstör. Den skulle jag vilja ta bort, radera, deleta, slänga... Bara slippa och aldrig mera ha...

Nu är jag iallafall tillbaka i Civilisationen, där snön inte är 119 cm djup och är det största snödjupet i Sverige... Där det går pendeltåg och bussar som går oftare än en gång i timmen...

-Over and out-

Sjätte Januari Tvåtusenelva

2011-01-06T22:48:00.002+01:00

Snöstorm. Klass-2-varning. Inomhus hela dagen förutom den korta turen över vägen till Ljusrummet. Vännerna Mi, Ma och S kom över en stund, drack té, åt muffins och spelade spel framför brasan. I like it.

Sen har jag försökt virka en jonkaboll, får se hur det blir sen när den fylls, tittat på en fransk film. Tagit det lugnt, andats, hållit mig vaken.

Jag har fått ont i ryggen. Eller ont vet jag inte. Men det känns konstigt. Vänster sida, ovanför höftbenet. Blä. Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte vara hel.

-Over and out-

Don't tell me the sky's the limit...

2011-01-05T19:11:00.005+01:00

Femte dagen hela utan medicin, antidepp, de små tabletterna som håller mig vid liv. Och idag märks det. Inte bara så som det märktes igår, att jag väckte mig själv av att ena handen levde sitt eget liv och ryckte till. Ofrivilliga muskelryckningar. "Fluoxetin ger inga nämnvärda utsättningssymptom". Nej visst nej. Händerna rycker ju till som att de hade en egen hjärna. Idag märks det på humöret. Vaknade på helt fel sida och mamma släpade med mig till Ljusrummet en halvtimme för Ljusterapi, sen lunch, promenad i vinterkylan, och sen hemma-spa. Skönt, skönt, skönt.

Om två veckor ska jag till det gula huset, eller oranget kanske det är. Då ska jag ta upp allt. Allt verkligen. Om medicinen. Att jag inte orkar, inte nu. Jag orkar inte gå igenom en hel vänja-min-hjärna-med-att-göra-de-rätta-ämnena-själv-procedur och en klara-sig-utan-medicin-vänjning. Inte nu. Inte ett halvår innan studenten, inte under den vår då jag ska ha kul.

Men samtidigt. Gå tillbaka till medicintungt huvud och nerdrogad trötthet? Är det det som är alternativet mot lättretlighet, ångest och allmänt deprimerad? Är det antingen eller?

Vi kan rädda barn som föds i vecka 23 istället för det normala; ca. 40 veckor, barnet väger då runt 500 gram. Vi kan byta ut någons hjärta, själva källan till att man lever. Vi kan skapa konstgjorda liv. Ja, det finns så otroligt mycket vi kan göra, som egentligen inte ska gå. Kan det då inte finnas något litet alternativ till istället för deprimerad eller nerdrogad och trött?

För jag vill inte. Vill inte välja mellan två dåliga alternativ. Vill inte välja mellan att inte ha ett liv och att inte vilja leva. Jag vet att det finns ett liv, en värld, en underbar värld och jag vill leva där, inte sitta vid fönstret och titta ut på alla andra som lever där. Jag vill vara där jag också...

-Over and out-

There's a world out there and I wanna be in it

I got a life and I'm gonna live it

Don't tell me the sky's the limit

There's footprints on the moon

I wanna do my walkin' down the road less traveled

Sew my dreams where they won't unravel

If you play it safe you won't get nowhere

I can't stay in here when there's a world out there

Give me summer....

2011-01-04T15:19:00.004+01:00

Nu har jag börjat på juridiken. Jag har börjat. Läst de första pappren, plitat ner de första raderna, hänvisat med de första fotnoterna och lärt mig att det heter just så och inte något annat dumt. Jag har gjort en framsida, en innehållsförteckning och en egen mapp åt allt. Jag har iallafall börjat.

Men fortsätta orkar jag inte. Inte nu. Jag är trött, less och har ont i huvudet. Ute har jag inte varit alls, bara inne. Suttit i sängen, varvat Juridiken med Private Practice.

Jag längtar till sommaren. Sommarkläder, sommarskor, sommarvärme, sommarben, sommarfräknar, sommarljus, sommarlukt, sommardag, sommarkväll, sommar.

-Over and out-

This is who I am, it's true...

2011-01-03T20:14:00.003+01:00

Sundsvall hela dagen idag. Hittade massor av kläder, så nu har min garderob en liten uppdatering. 2 linnen, 2 koftor, 1 byxdress, 1 långklännging, 1 svart vanlig kofta, 3 berlocker, 1 par örhängen och 1 skärp.

Nu är jag helt slut. Både fyskiskt och psykiskt. Har inte tagit min medicin sen nyårsafton och innan dess var tredje dag. Vet inte riktigt vad jag ska säga. När jag skrev min årskrönika så upptäckte jag att sen jag sänkte dosen har humöret följt efter. Snart ska jag till Scä, måste prata med Behandlare E och Läkare A om det...

-Over and out-

Kärlek:

Happy new year...

2011-01-01T23:59:00.002+01:00

...Happy new year
May we all have a vision now and then
Of a world where every neighbour is a friend
Happy new year
Happy new year
May we all have our hopes, our will to try
If we don't we might as well lay down and die
You and I

Sometimes I see
How the brave new world arrives
And I see how it thrives
In the ashes of our lives
Oh yes, man is a fool
And he thinks he'll be okay
Dragging on, feet of clay
Never knowing he's astray
Keeps on going anyway

Happy new year
Happy new year
May we all have a vision now and then
Of a world where every neighbour is a friend
Happy new year
Happy new year
May we all have our hopes, our will to try
If we don't we might as well lay down and die
You...
And I

Så har första dagen på det nya året gått. Året 2011 är nu 24 timmar gammalt. Framför mig ligger 364 dagar till. Orörda. Med hemliga upplevelser. Helt ovetande om vad jag ger mig in på tar jag steget framåt och går in i det här året. Inte helt utan ångest, rädsla eller oro. Men inte heller utan förväntan och ett leende på läpparna. Det här året ska bli ett år med skratt och gråt. Ett år med Student och firanden. Ett år med oanande uppgifter. Ett år med cirkus och luftakrobatik. Och ett år med älskade vänner.

Och om jag kallade 2010 året då allt vände, önskar jag av hela mitt hjärta att jag, om precis ett år, eller 364 dagar skriver en ny årskrönika med titeln 2011 - Året då jag vann tillbaka mitt liv.

I eftermiddags såg jag en film, en riktigt bra sådan. En italiensk. Hette Mine Vaganti eller En italiensk familj på gränsen till sammanbrott. Fint foto, fin handling, fina citat. Sevärd helt enkelt. Så himla sevärd...

-Over and out-

Non devi aver paura di lasciare,

tanto le cose importanti nella vita non ti lasceranno mai

2010 - Cirkusåret då allt vände...

2010-12-30T19:13:00.004+01:00

Okej, året som gått. För att minnas tillbaka har jag läst gamla blogginlägg. Det är så konstigt att läsa och inte alls minnas. Att läsa och känna att det lika gärna skulle kunna vara någon annans blogg. Men nej, det är det inte. Det är min, bara min. Mitt liv, bara mitt liv.

År 2010:

Januari.

Året började med ångest. Som vanligt. Alltid denna ångest. Men ett hopp hade ändå börjat tändas. Jag kämpade för att få träningsförbudet hävt. Och redan den femte fick jag klartecken om att börja träna cirkus en gång i veckan, om jag inte var med på fyspassen. Jag log genom ångesten. Januari fortsatte och skolan började, ett helvete, kallt helvete. Men snart åkte jag till Storebror J:s bröllop. Ett mysigt avbrott i tillvaron som kändes ganska outhärdlig. Men sen tillbaka igen. Kyla som frös lederna till is. Smärta som fick tårarna att rinna. En smärta som inte gick över med Alvedon. Det var lite mindre än ett år sedan jag försökt. Den 29:onde fyllde jag arton. En dag jag gått mot med ångest, bävan och ovilja. Bli vuxen. Bestämma själv. Ansvar. Stor. Men just den dagen var ganska bra. De grattade mig i receptionen på Scä, vi skålade i Champagne hemma och Monstren höll faktiskt sig ganska lugna.

Februari.

Började med en extremt dålig dag. Inställda lektioner, SL som inte får bussar och tåg att gå och ångest i massor. Men det bättrade sig, iallafall ångesten och jag drömde om nya kameraprylar. Tills den femte då hot om nytt träningsförbud hängde över mig och näringsdryckerna ökades till två om dagen. I Melodifestivalen dök plötsligt min kurators ansikte upp, vilket jag tyckte var coolt. Jag köpte Macroobjektiv och var lycklig över det men sen kom den stora lyckan: Cirkusen. Jag fick åka dit och jag klarade det. Jag hade hittat min grejj, min stora kärlek. Att träna blev inte längre förknippat med ångest utan med lycka. Trots grym värk i hela kroppen, blåsor på händerna och blåmärken överallt var jag lycklig. Under veckorna som följde specialutformade jag mitt gymnasieprogram så jag nu gick Specialutformat-samhällsvetenskapligt med inriktning juridik, foto och engelska, jag blev spontanintervjuad i radio och hade myskväll med ledarutbildningsgruppen. Februari slutade sen med att jag åkte till Kapstaden, Sydafrika.

Mars.

Månaden började som den förra slutade, i Afrika, där smärtan i lederna minskades men återkom så fort jag satte min fot utanför planet på Arlanda i ett marskallt Sverige. Med kylan och Sverige kom ångesten tillbaka och jag gör allt jag kan för att leva i nuet. Men röster och monster slåss med mig, krigar, river och gnager. Mars blir en jobbig månad. Jag får vinterkräksjuka, känner mig bara ensam, tror jag ska dö av ångesten och mardrömmarna som plågar mig. Jag lever för cirkusen. Den är den som håller mig levande.

April.

Påsken kommer och jag funderar över Skärtorsdagen som Självskadarnas dag. Vet inte om det är positivt eller negativt. Jag får mina SHEDO-tröjor och ser Remember Me, som går direkt in på favoritfilmlistan, tar dock inte förstaplatsen. Våren börjar komma på allvar och tankarna om kortärmat kommer. Smittorisken, provokationsrisken, fördomsrisken. Tillslut kommer jag fram till att möta solen och värmen med bara, vit- och lilarandiga armar. I april tatuerar jag mig också. Jag blir arg på att min kropp inte orkar med träningen som jag vill, men inser snabbt att det inte är så konstigt. På behandlingen pratar vi om mat, varför jag äter, och jag erkänner att det inte alls är för min egen skull, så det kommer vi (mest behandlaren) fram till att jag måste jobba på. Samtidigt känner jag att jag har fastnat, att det snart kommer brista, den tunna hinna av friskhet jag lyckats bygga upp. Det brast till slut, men inte med skador och svält utan med trötthet. Nu sover jag mellan 10 och tolv timmar per dygn och är aldrig pigg. Jag bestämmer mig då snabbt och enkelt för att sluta med min lugnande medicin. Något som visar sig vara svårare ån jag trott då jag blivit kraftigt psykiskt beroende av de små vita tabletterna osm hjälpt mig att sova i ett och ett halvt år. Månaden slutar med att min Anorexiadiagnos ändras till UNS - Utan Närmare Specifikation. Jag fastnar återigen och vet inte hur jag ska ta mig vidare mot friskheten.

Maj.

Valborg firades med I. Vi blandande drinkar och såg på The Imaginarium of Dr. Parnassus. En bra film som faktiskt flög förbi Remember Me och ända upp på förstaplats av favoritfilmer. I min fotokurs i skolan för jag uppdraget att fota ett reportage och väljer att göra ett om Ambulansyrket som jag ser som mitt framtida. Jag och Em går på Berns och ser Salem Al Fakir och jag blir frälst av hans musik. Samtidigt börjar jag bli trött på min omgivning, mitt liv. Jag vill iväg, rymma, resa, se nytt, uppleva nytt, börja om. Maj fortsätter med Trippelmord i min gamla hemstad och det är med fasa jag inser att jag några år tidigare hållt upp dörren och lett åt den tonårskille som var ett av offren samt vet att jag har träffat mördaren. I samma veva inser jag att jag speglar folk, känner in andras känslor och har svårt att skilja dem från mina egna. Än en gång bor jag hos M en helg, finaste M som betyder så mycket för mig. Sen slutar Cirkusträningen och jag sörjer och frågar mig själv hur jag ska överleva utan det som hållit mig vid liv sen i Februari. Den 23 maj säger jag hejdå till min Storebror som då ger sig ut till Afghanistan som soldat, en orosknut skapas inom mig som senare hårdnar och stannar där i många månader. Jag ser mina cirkustränares examenshow och drömmer om en framtid inom samma bransch även om jag snabbt inser att det inte kommer hända.

Juni.

I juni slutar skolan och tandställningen försvinner. Med sommarlov och ledighet tittar jag på FRIENDS och njuter av att kunna gå i kortärmat samtidigt som jag försöker att inte skämmas för mina armar. Jag äter gröna äpplen, vilket jag inte kunnat gjort sen tandställningen sattes in och älskar det. Jag eldar upp bilder som inte ska få finnas, som ska glömmas och åker ner till skåne för att fira So:s student. Jag tränar handstående på stranden i Skåne och åker efter några dagar upp till Stockholm igen för att gå på sista Lunchgruppsträffen. Sen bär det av upp till Norrland. Där går jag på Cirkus Maximum och får träningsabstinens. Någonstans här inser jag också att det är dag att avsluta den bloggen jag har då. Jag inser att jag kommit ganska långt och inte är samma person längre. Att jag inte vill påminnas hela tiden om tiden som jättesjuk. Och jag börjar om på ny kula. Jag mår inte bra, glömmer medicinen stup i kvarten och tänker en massa, men jag klarar mig, inser att jag kanske kommit en bit på väg iallafall.

Juli.

Jag identifierar mig med en nykter alkoholist, men kallar mig för både ätande anorektiker och skadefri självskadare när det är ett halvår sedan jag skadade mig senast. Jag kommer på hur härligt det är att cykla när benen orkar och andningen inte far iväg. Cyklar utan att bromsa i nedförsbackarna och känner rädslan skölja över mig. Men vet att rädslan inte är farlig och kontrollen finns där. Jag umgås med Norrlandsvänner och går på Salemkonsert med mamma. Jag jobbar, bränner mig i solen och fotograferar. Jag går handledarkurs för körkort, börjar övningsköra och kör snart i 90, dock med en automatväxlad bil. Jag bakar chokladbiskvier och går på Skulefestivalen. Jag beställde nya glasögon och bakade världens godaste tårta. Jag anmäler mig till Donationsregistret. Juni är en bra månad. Jag njuter av sommaren och bara är. I slutet av månaden ser jag Cirkörs Wear it like a crown och saknar träningen så det gör ont. Och jag spenderar en dag inne i huvudstaden med I, dricker champagne och cider i Kungsan, dricker vin på en bar och går sedan på bio och ser Eclipse.

Augusti.

Jag förbereder mig inför att vara ledare på tvåveckors konfirmationsläger, är nervös inför vad de ska säga om mina armar, packar, plockar och tänker. Lägret blir bra, dåligt, underbart, hemskt, fantastiskt, fruktansvärt. Tredje dagen hamnar jag, helt oförberedd i ett rum och en eplilepsikrampande vän i famnen. Jag får Panikångest och bryter ihop. Men det löser sig. Det ordnar sig. När jag kommer hem igen tänker jag en massa. Funderar på varför saker hände och varför jag var där. Undrar om T:s ord om att bli ledd dit stämmer. Sen blir jag sjuk, får halsfluss och ligger i sängen. Jag går på Fotografiska med mamma och börjar sedan tredje året på gymnasiet. Det året som skulle vara mitt sista om jag inte gått halvtid. Jag åker upp till stugan för att vila och bli frisk och blir för första gången rädd för att dö. Sedan följer en bra period. Jag umgås med vänner jag älskar, jag går i skolan, jag blir hungrig för första gången på länge. Jag tar det längsta uppehåll jag gjort från Scä, som inte beror på att jag är bortrest, tre veckor och blir nervös, men det går bra. Jag gråter av stolthet på konfirmationen och mår bara bra.

September.

De första dagarna på månaden jobbar jag som volontär på Subtopiafestivalen, träffar massor av cirkusmänniskor och har kul. Jag upptäcker begreppet Highly Sensetive Person och tårarna rinner när jag läser och känner igen mig. Månaden fortsätter och jag är bara trött. Sover jämt och överallt. Jag börjar på Akrobatik och den efterlängtade Cirkusen börjar igen. Ungefär samtidigt går jag på Hoffmaestrokonstert med A och många tusen andra. Och så börjar jag i Sollentuna Gospel, vet inte vilket stämma jag tillhör, men hamnar tillslut hos Altarna. Jag anmäler mig till Tobiasregistret men blir nekad som blodgivare pga min sjukdom. Så kommer valdagen och jag röstar för första gången i riksdagsvalet efter att ha försökt följa debatter, nästan helt utan resultat, men röstar gör jag. Svergiedemokraterna kommer tyvärr in i riksdagen, något jag fasar över men inte kan ta till mig riktigt. Soldater skadas i Afghanistan, inte Storebror, men orosknuten blir tyngre och jag önskar att jag kunde ta hem min bror. Sen kommer datumen, datumen som alltid går ont, men jag överlever dem genom att träna. Träna som nu blivit mitt liv, hela mitt liv.

Oktober.

Jag demostrerar mot rasism på Sergel, pluggar juridik, sover en hel massa, tränar och lever. Mitt tålamod över att vara trött tar slut och jag bryter ihop hemma. Dock finns det inte så mycket att göra åt det. Mamma och jag går på Spa och köper kläder. Jag ser på Matrix på Filosofin och nominerar min lärare till Sollentuna Pedagogpris. Sen anmälde jag mig till en Israelresa tillsammans med 20 ungdomar från kyrkan och pengainsamlingen börjar. Sen åker jag på återträffsläger med konfirmanderna och har det bra en helg. Tills bussen hem. En soldat dör nere i söder och orosklumpen förstenas och jag gråter i A:s famn på bussen hem. Två dagar senare har jag juridikprov som faktiskt går över förväntan och jag är stolt över mig själv. Tröttheten hänger kvar och jag vet inte hur jag ska överleva den. Jag beställer studentmössa och anmäler mig till studentflak och inser att det inte är långt borta. Jag går mitt första fall i Aerial Silk och är helt frälst. Sen börjar medicinsänkningen och jag oroar mig.

November.

Jag fixar en fotovägg i mitt rum, tänker över mitt liv, är ledsen och allmänt nere. Det mesta beror på saknaden av medicinen och jag mår illa, har abstinens och ångesten är hemsk. Jag påminns om en person från mitt förra liv och vet inte hur jag ska hantera det. Sen kommer handledsinflammationen och jag hindras att träna. Jag umgås en kväll med S, en fin vän från Lunchgruppen och vi pratar om allt. Den första perioden i skolan slutar och jag får tre mvg att räkna till mitt slutbetyg. På vårdcentralen träffar jag en underbar sjusköterska som inte dömmer mig för mitt förflutna och mina ärr när hon tar blodprov och jag får en förebild till mitt framtida yrke. Jag ser på Harry Potter med fina vänner och medicinpåverkan börjar lägga sig nu. Storebror kommer hem och oron lägger sig för några dagar. Den kommer tyvärr snabbt tillbaka när han försvinner ner igen. Jag blir äntligen accepterad som blodgivare och ger min första omgång i slutet på månaden samt anmäls till LifeGene av en vän.

December.

Årets sista månad kommer och jag har fullt upp med träning, körövningar, kyrkoinvugningar och skola. På skolan är det NT-show och jag fotar hela dagen. Jag får plötsligt veta vad jag väger, vilket kommer som en stor chock som jag inte vet hur jag ska hantera. Men det går okej och för att trotsa mig själv köper jag två påsar nappar och trycker i mig. Äntligen kommer också Storebror hem och jag blir lite lugnare. Jag går på fest också, dricker cider och drinkar och åker nattbuss, på en tisdag. Är bakis dagen efter men ganska glad. Men sen blir jag sjuk igen, och med att vara sjuk kommer ångest och trötthet. Sen känner jag mig vuxen och lånar böcker på Riksdagsbibblan. Jag spärrar anonyma kommentarer på bloggen efter en tid av konstiga sådana och ångest av det. Jag blir orolig när jag får veta att kroppen inte riktigt fungerar som den ska, men umgås med vänner och trycker bort oron. Skolan slutar me en riktigt bra skolavslutning och jullovet börjar. Sen kommer jul, mellandagar och nyår. Och här är vi idag.

Det här blev långt. 2010. Året då allt vände. När jag har läst igenom allt jag skrivit under året märker jag att något hände i april. Något vände då. Det blev... bättre. Sen sjunker jag igen i november under medicinsänkningen och där är jag nu. Men jag klarar mig. Snart är det ett år sedan jag skadade mig senast och idag tar jag min sista antidepptablett. Får se hur det går.

Men året. Cirkusens år. Cirkusen som räddat mitt liv. Människorna jag träffat. De som givit mig ett liv.

Det har hänt mycket. Men nu är året slut. Nästa år hoppas jag blir bra, fast inte fullt så humörsvängande och växlande som 2010.... Hoppas kan man ju alltid.

Gott Nytt År.

-Over and out-

And, we've come to an end...

2010-12-30T18:48:00.002+01:00

Nästsista dagen på året. Nästsista dagen man kan skriva år 2010 och mena året som pågår. I övermorgon blir den siffran dåtid, passé, borta, gammal.

Och snart kommer det blir lika gammal som 1910. Tänk när generationerna går och barnen förundras över att någon kan ha upplevt 2010, precis lika mycket som jag förundras över att någon verkligen kan ha levt 1910, eller ännu mer 1810.

Allt man tycker är nytt, snyggt, fräscht, bra, modernt. Det kommer vara gammalt, fult, föråldrat, gammeldags. Eller ännu värre antikt. När mobiler, datorer och andre prytlar bara kommer likna stora klumpar av något som man inte kan förstå hur man kunde tycka var bra.

Nu kanske jag gick lite för långt. Under natten mellan imorgon och övermorgon börjar ju bara ett nytt år. Inte året om tio år. Bara 2011. 2011. Tvåtusenelva. Tvånollettett.

Men 2010 då. Vad hände då? Var var jag för 365 dagar sedan? Och var är jag nu? Kika in imorgon och läs årskrönikan... Eller vad det nu kommer bli...

-Over and out-

It's all 'bout the money...

2010-12-29T23:20:00.003+01:00

It's all 'bout the dum dum dududum dum... And I don't think It's funny...

Idag anmälde jag mig till cirkusen. Eller återanmälde kanske man ska säga. Jag har nu tränat ett år och skulle aldrig kunna tänka mig att sluta. Cirkusen är en del av mig just nu, en del som jag inte klarar mig utan. För några år sedan var träna förknippat med ångest, krav och fixering. Nu är det istället frihet, trygghet och lycka.

Men jag får ändå ont i magen när jag återanmäler mig för nästa termin. När jag ser de svarta siffror som anger priset. Priset på min lycka. Det är högt.

Dessutom funderar jag på att byta från (den lite billigare) parakron som sliter så otroligt på handlederna till (den dyrare) luftakrospecialiseringen i Nacka. Det gör att årspriset snabbt stiger. Inte kul.

Nu kan man ju säga att det inte är jag som betalar. För det är det ju inte. Men det är mitt samvete som gnager. För vad skulle man inte kunna göra annars för alla de pengar som varje termin ska läggas ut på att jag ska få träna? Egentligen skulle jag ju kunna träna på gym. Det är billigare. Men tråkigt. Men för varje krona som läggs ut, svider det inom mig. Är det värt det? Är jag värd det?

För att inte tala om mina planer efter gymnasiet. Att gå på en cirkusskola ett år. Tusenlapparna får vingar och flyger... En efter en. I buntar om tio. Flera buntar... Massor med buntar.

Jag försöker tänka såhär. Jag köper inte dyra märkeskläder. Jag festar inte mycket och gör inte av med mycket pengar på krogen. Jag har aldrig rökt en cigg och aldrig tagit droger. Och det är en sak, en sak som gör mig riktigt lycklig. Då kan väl den få kosta lite? Eller??

-Over and out-

"Having a conscience is brutal..."
- Sam Bennet, PP, S2E20

Reaktion

2010-12-27T21:43:00.005+01:00

Ibland fastnar jag.

Fastnar i tankedjungeln.

Det är ungefär samma sak varje gång.

Jag tänker på vad jag gjort.

Vad jag gjort och vad jag varit med om.

Vad som hänt.

Vad som är mitt liv.

Mina minnen.

Min historia...

Bli led av en främling, en ängel i vitt, genom en lång gång. Under jorden. Långt under jorden. Inte förstå vad jag gör där. Inte förstå varför allt gör ont men samtidigt inte alls känns. Inte förstå varför tröjärmen är brun och inte blå som resten av tröjan. Inte förstå varför ängeln i vitt ska ha så bråttom. Inte förstå frågan om jag kan gå själv, inte förstå varför jag inte skulle kunna göra det.

Och sitta i ett rum. Mittemot människor med snälla ögon. Men som säger konstiga saker. Som prata om dödlighet, livsfara. Pratar om att kroppen inte fungerar. Men jag fungerar, jag lever. De snälla ögonen säger att jag måste inse. Jag förstår inte vad jag ska inse. Inte ens när benen inte bär och det enda jag ser är totalt mörker förstår jag.

Och sedan...

Bli förvirrad när en okänd människa stirrar. Jag följer främlingens blick och hamnar på en arm. En arm täckt av ett spindelnät. Ett vitt spindelnät med lila inslag. Snyggt mönster tänker jag. Sen går det uppför mig att armen jag glor på är min egen. Och jag förstår inte hur det blev så. Det började med ett skrapsår och slutade i ett spindelnät.

Titta på pappret. På provsvaren. Allt ska vara normalt. Varför är inte allt normalt? Jag förstår inte. Hur kunde det bli så? Är det jag som gjort det? Är det på grund av mig? Är det mitt fel? Nej, så farligt var det inte. Eller? Jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag kunde hamna här.

Det sägs att en kris har fyra faser. Chockfasen. Reaktionsfasen. Bearbetningsfasen. Nyorienteringsfasen. Kanske går sådana som jag igenom de också. Sådana som jag.

Chockfasen - Det har inte hänt!

Reaktionsfasen - Hur och varför hände det?

Bearbetningsfasen - Okej, det har hänt.

Nyorienteringsfasen - Det som hände har stärkt mig.

Jag börjar förstå. Spindelnät, njurar och någon odefinierbar känsla gör att jag börjar förstå. Det är bra. Eller hur?! Reaktionsfasen. Jag undrar. Jag förstår inte. Men det är en bit på väg. Att iallafall inse att det har hänt.

-Over and out-

I remember when those words was my today.

Now, they're my past.

Someday, I'll be proud.

But at the moment.

It disgust me.

Everyday I fight a war against the mirror

I can't take the person starin' back at me
I'm a hazard to myself

Don't let me get me
I'm my own worst enemy
Its bad when you annoy yourself
So irritating
Don't wanna be my friend no more
I wanna be somebody else

I wanna be somebody else...

Christmas Day

2010-12-25T21:10:00.003+01:00

Sova länge länge länge. Läsa bok. Kalibrera nya batteriet till datorn. Sova i soffan. Fortsätta med mitt kalibrerande. Ganska bra dag. Nu håller jag på att ladda ur batteriet. 7% kvar. 24 minuter. Vad ska man ha för sig den tiden då?

Usch, jag har verkligen inte gjort något alls idag. Tittat på Private Practise. Det har jag gjort. Men sådana dagar måste man också ha. Ingentingdagar.

Och egentligen skulle jag ju kunna sätta mig i soffan och läsa An Introduction to the LAw of Armed Conflicts... Men... Man kan ju också sätta sig i soffan och läsa en bra bok...

-Over and out-

2010-12-24T16:21:00.001+01:00

God Jul

Have yourself a merry little Christmas,

Let your heart be light

From now on,

our troubles will be out of sight

Have yourself a merry little Christmas,

Make the Yule-tide gay,

From now on,

our troubles will be miles away.

Here we are as in olden days,

Happy golden days of yore.

Faithful friends who are dear to us

Gather near to us once more.

Through the years

We all will be together,

If the Fates allow

Hang a shining star upon the highest bough.

And have yourself A merry little Christmas now.

Something they call the day before christmas...

2010-12-23T20:17:00.014+01:00

Idag är en bättre dag än igår. Trots 20 grader kallt, en timmes väntan på pendeltågsstationen och helt bortdomnade tår, så är det en bättre dag. Två av mina änglar hjälpte till med det. Först E och julshopping och sen J-A med mysfika och prat. Tack!

Idag är det dagen före julafton. Dagen då det sista görs, dagen då julgranen ska kläs. Med tema "Röttochguld", en pappa, en låtsasmamma, en Frida, massa kulor och sen, trots dåligt ljus, jag, kamera och min nya älskade blixt, this is the result of the year...

Tries to see. The small light. In complete darkness.

2010-12-22T19:03:00.006+01:00

Först tyckte jag det var jobbigt. Överkomligt, men ganska jobbigt. Men inte mer. Inte mer än lite jobbigt. Sen blev det ett tecken på att jag överdrev, ett tecken på att jag inte alls var sjuk. Ett tecken som andra såg som ett mirakel, undantag, ovanligt, unikt... Jag såg det som att jag överdrev, inte var tillräcklig. Nu... Nu får det mig att inse vad jag gjort. Hur allvarligt det var. Jag är rädd. Rädd för vad det kan betyda......

Jag hoppas att min rädsla är onödig.

Alla kan ha en dålig dag, right? Det beror inte alls på att dosettfacket var tomt i morse eller att det håller på att gå åt helvete. För det gör det inte. Inte vad jag vet. Men alla kan ha en dålig dag. Det är naturligt. Mänskligt.

Jag önskar bara att jag inte kände mig så förbannat ensam på mina dåliga dagar. Jag önskar att det inte alls var jullov just idag, att alla inte alls ska bort, umgås med "nära och kära", utan att väckarklockan ringer som vanligt imorgon, att jag måste pallra mig upp fast jag inte alls orkar, umgås, leva.

En skillnad finns iallafall. Mot dåliga dagar idag och dåliga dagar för ett tag sen. Där jag förut skulle ha plockat fram mina vapen, vägrat äta, tagit värktabletter och lugnande och stängt in mig på mitt rum, grävt ner mig, där sitter jag nu på golvet och andas lugnt, smsar folk, försöker hitta något att göra imorgon och (nästan iallafall...) tillåter mig själv att må dåligt... Det kan man väl se som ett framsteg. Fan bara att det, trots framsteg ska göra så ont...

Ja, det här inlägget skulle egentligen handla om en urmysig skolavslutning, sång, människor, godjulhälsningar, festisar och pepparkakor, julklappsinslagning och annan julkänsla... Men... Alla kan ha en dålig dag, right?

-Over and out-

En liten vädjan... Snälla

2010-12-21T16:42:00.004+01:00

De senaste veckorna har jag fått ett antal anonyma kommentarer här. Inte bara på nya inlägg, utan också på gamla... Och nu känner jag att jag måste ta upp det...

Ja, det är jättetrevligt, verkligen (det lät ironiskt, det var det inte!), att höra andras tankar om det jag skriver, det jag tänker, mitt liv. Jättekul!

Men... För ja, det finns ett men.

Alla har saker de är, vad ska jag säga, "allergiska för". För vissa är det ägarlösa väskor på allmänna platser, det kan ju vara en bomb, för andra är det tomma hus, det kan ju komma en mördare... För mig är det, bland annat, anonyma kommentarer.

För en tid sedan (orkar inte alls räkna ut hur länge sen det var nu) slutade en del av mitt liv, jag började om på nytt. Den delen är nu död och begraven, finns inte mer, nämns inte mer. Och två saker som påminner om det där glömda, begravda, det är sms som inte svaras på... och anonyma kommentarer. Jag klarar inte av det, absolut inte, verkligen inte.

När jag öppnar min mejl och ser avsändaren "Anonym" - "Anonym har lämnat en kommentar på inlägget XX" så kommer den där känslan tillbaka, känslan som jag begravde för en tid sedan, känslan jag aldrig, aldrig, aldrig mer vill känna. Känslan av att bli slagen, psykiskt.

Så alltså, snälla ni, inga anonyma kommentarer. Det leder bara till en massa ångest för mig, och ångest är just nu det jag kämpar som ett djur för att inte få. Lämna ert namn, er hemsida, blogg, what ever. Bara inga anonyma... Please!

Från och med nu lägger jag också granskning på kommentarerna. Så alla anonyma kommentarer kommer att raderas och markers som skräppost. Kommentera gärna ändå, men välj då "Namn/URL" och skriv i vad ni heter.

Tack!

-Over and out-

Tänkte först visa några bilder från min dag, men så hade jag fått en ny Anonymis och jag orkade inte. Men här är iallafall tre bilder...

JulKul. Kul att göra i Jul. Not.

Fast Lånekort på Riksdagsbibblan

ger väl mig ett antal vuxenpoäng...?

Mystery the moon
A hole in the sky
A supernatural nightlight
So full but often right
A pair of eyes a closing one
A chosen child in golden sun
A marble dog that chases cars
To farthest reaches of the beach and far beyond into the swimming sea of stars

Fun. No.

2010-12-20T19:57:00.005+01:00

Kul med en buss som ska ta en till skolan i tid men aldrig kommer så man sitter ute i 10 minus och har feber när man kommer in igen.

Kul med en juridiklärare som säger att man ska gå till Riksdagsbibblan, som då har stängt 22/12-10/1

Kul att alla serier har juluppehåll och börjar långt in i januari igen.

Kul med en läkare som inte svarar på ens mejl.

Kul med tv-reklamer som går två gånger i rad.

Kul att solen är uppe 6 timmar och att resten av dygnet är svart.

Kul att man har tre månader kvar av förlamande trötthet, blekhet och troligen de vanliga utslagen över hela mig som enligt alla "är såå ovanliga att man får tillbaka mer än en gång", men dyker upp hos mig varje vinter.

Kul att årets jullov kommer bestå av Jurdikuppsatsskrivande, projektarbetsskrivande, svenskanovellskrivande.

Kul. Nej. Inte.

Men ganska så coolt att dagens ruta i dosetten var tom, utan misstag. Första gången på... ja...

-Over and out-

From the file: Nice things...

2010-12-18T21:59:00.007+01:00

By me...
(Utom bakgrundsfotot på första bilden)

Min fredag

2010-12-17T22:07:00.004+01:00

Efter att ha varit tre timmar i skolan åkte jag hem. Inte för att jag skolkade, utan för att jag slutade, inställd svenska. Tjiho.

Så skoldagen idag bestod av tre timmars bildredigerande av bilderna från medaljceremonin, bilder som skulle flyttas till olika mappar och ett dokument om kursplanering som skulle skrivas. Sen satte jag mig på bussen hem.

Hemma sen så dammsög jag övervåningen och slog in julklappar. När det var klart tittade jag på Top Model och somnade sen i soffan.

När jag vaknade insåg jag att jag är ledig imorgon. Lördag, helg, ingen träning... Första gången på lääänge som jag är ledig på en lördag (och inte har hög feber och svårt att andas för att jag har ont i halsen som förra lördagen...) Completely Lovely!

-Over and out-

Paketinslagning...

Saker och ting mellan liv och död - Medaljcermonin

2010-12-17T09:52:00.010+01:00

Igår trotsade jag snöstormen. Jag tog tåget in till stan, gick ut, vände ner blicken i marken och staplade fram. När jag kom fram dit jag skulle stod poliserna där, militärpoliserna, med bombhundar. Men jag gick bara förbi, in på gården, för det var ju inte mig de var ute efter. Det var terroristerna. I en timme stod sedan jag och 800 andra i en klump, en väldigt organiserad sådan, formad av Överbefälhavaren själv. Mellan koner, i raka led stod vi, i en evighet och orkestern spelade. Sen kom de. Uttågande på ett led. Flera hundra var de. Alla i likadana uniformer och likadana ansikten. För en sekund blev jag rädd att jag inte skulle se vem som var vem. Men sen kom han, nästan sist, min Storebror.

Sen var det tal. Försvarsministern var stolt. Regeringen tackade. Sände en tanke till K, som dog. Och längst fram i leden, de raka militärleden fanns de som inte dog, en med ett ben och en utan några alls. En på kryckor och en i rullstol. Det gjorde ont att se. Två skadade. Och en död. Vi tänkte på honom och applåderade. Och jag tackade tyst att ingen av de tre var min bror.

När ministern sagt allt som stod på hans papper, som inte kunnat vara lätt att läsa ifrån i full snöstorm, började det eviga medaljutdelandet. En liten bronsfärgad medalj med ljusblått band. Försvarsmaktens medalj för internationella insatser. Fint.

När allt var klart serverades det fika. Utomhus i tält med blå- och vit-randiga tak. Kaffe i stora, militärgröna dunkar och bullar i plastpåsar.

Och jag gick ut genom den, under ceremonin, väldigt stängda gallergrinden, som fortfarande var bevakad av militärpoliser med sladdar i öronen, mot tunnelbana med ena vanten på handen, den andra balanserade jag på samma hand bredvid den gigantiska bullen. Och i andra handen höll jag kaffekoppen och hällde hela tiden kaffe över mig själv för handen skakade så mycket.

På tåget hem log jag tyst åt den passande texten som fanns på flaggorna på gårdsplanen där jag nyss befunnit mig.... Saker och ting mellan liv och död...

-Over and out-

2010-12-15T22:11:00.002+01:00

Matte-C-prov imorgon. Tjiho. Har inte haft matteprov sen mars första året på gymnasiet. So wish me luck!

Goal 2011: Become stupid

2010-12-14T22:22:00.004+01:00

Gick till skolan idag. Efter en evighetsnatt med två timmars sömn. Klarade tre timmar där innan jag satt på bussen hem igen. Kul? Nej.

Sen sov jag. I soffan. Åt choklad. Ur Aladdinasken. Tittade på teve. Med ena ögat stängt. Kollade min mejl. För 1000 gången. Min läkare svarar inte. Träffade Storebror. Frågade. Fick en klump av medlidande. Same, same, but totally different. Fixade pyttelite med skolrejjer. Orkar inte. Verkligen inte. Skjuter allt framför mig med skyffel. Åkte till kören. Satt på en stol. Nynnade med. Lyssnade. Kände. Tittade. Skapade melodispår. Som en vinylskiva med räfflor. Bränner in.

Nu ska jag ta tag i sovandet. Jag är så rädd att det ska bli något jobbigt igen. Jag vill inte att det ska bli något jobbigt igen. Sova ska vara enkelt. Inte ångestfyllt och ska inte göras med en klump i halsen...

-Over and out-

Resultat av min dag

2010-12-13T13:04:00.003+01:00

Var hemma från skolan idag. Tycker jag har haft en givande dag, har faktiskt hittat bland annat fyra nya klipp på YouTube värda att länka till!

Here they come!

Som kind of title...

2010-12-12T21:59:00.002+01:00

När tåget stannade mellan Norrviken och Rotebro, just på det stället man kan se mitt hus. När lokföraren ropade ut i högtalarna att vi skulle stå där ett tag. Att han behövde gå ut och checka växeln manuellt... Då tänkte jag ut ett blogginlägg. Ett blogginlägg som skulle handla om människorna jag en kvart tidigare vinkade och kramade hejdå även om jag antagligen smittar ganska bra. Men de brydde sig inte så mycket om det.

Tåget fortsatte åka och jag fortsatte tänka. Tänka på vad de betyder, vad de gjort för mig, alla minnen, allt som hänt...

Men så kom jag hem, och samtidigt med mig kom febern. Och jag orkar inte...

Kvällen var bra iallafall. Värd tröttheten. Värd trögheten. Värd tågkrånglet. Värd febern. Och värd att stanna hemma en dag från skolan för...

Tack för att ni finns...

-Over and out-

2010-12-11T20:41:00.002+01:00

Orkar inte skriva något här idag. Sjuk. Feber. Trött. Ont.

Boring

2010-12-10T21:48:00.002+01:00

Sjukling. Jag mår illa. Ont i halsen. Trött.

Nej, nog med klagande...

Eller inte.

Jag tittar på Nobelmiddagen. Det är tråkigt.

Fast jag skulle ju inte ha något emot att jobba en Nobelmiddag som Sjuksköterska eller gå dit som Student...

Imorgon är det SecondHandFörsäljning i FH. Får se när jag orkar pallra mig dit imorgon... Blää

-Over and out-

Sjjjuk

2010-12-09T21:42:00.002+01:00

Mina vänner i skolan har retat mig idag. Om att jag fortfarande är bakis. Sen i tisdags alltså. Men nej, nu ligger jag här i soffan, under täcket. Sjuk.

Som alltid när jag kommer bli sjuk. Jag mår illa, är helt matt och trött och min hals känns som en stor illamåendeklump.

Tur att jag är ledig imorgon. Så jag kan spendera dagen, under ett täcke, framför teven...

-Over and out-

Hero of war

2010-12-08T21:46:00.002+01:00

He said, “Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you’ll even get paid.”
I said, “That sounds pretty good.”

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust...

...

...A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it’s a flag that I love
It’s the only flag I trust

He said, “Son, have you seen the world? Well what would you say, if I said that you could?”

Storebror sitter bredvid mig i soffan. Han är hemma igen. Äntligen. Han har fortfarande på sig de beiga kamoflagekläderna med märken på. Jag kan inte låta bli att le. Le och tänka...

- Jag är stolt över dig, Storebror...

-Over and out-

Success

2010-12-07T17:39:00.002+01:00

Igår fick jag veta en sak. En liten detalj. Samma detalj som för något år sedan var hela mitt liv. Som då var det enda min tankar handlade om. Något som betydde liv eller död. Då.

Igår fick jag veta vad jag väger.

Det var inget planerat. Tvärtom. Ett misstag. Jag tittade inte på vågen när de vägde mig borta på forskningscentret. Jag stirrade upp i taket istället. Jag bad dem tillochmed stryka över min vikt och bmi i det formulär jag seda skulle få med mig hem. Allt för att hålla det så långt borta som möjligt. Allt för att inte halka ner i kontrollbehovet igen.

När jag väntade på tåget tog jag upp pappret ur kuveret. Pappret där allt stod. Där fettfördelningen stod, hörseltestresultat, längd, vätskemängd. Pappret där allt stod. Mitt på pappret är en svart plump, just där min vikt skulle stå. Plötsligt kom tåget, lyste upp perrongen. Och igenom den svarta överstryckningspennan.

Och där stod det. Två små siffror. De två siffrorna som tidigare var liv och död, som var måttet på hur misslyckad jag var. Hur många kilo misslyckad människa det fanns. Och jag såg dem. Och kände... ingenting. Nej, jag kände ingenting. Ingen panik, ingen rädsla... Det kändes okej. Helt okej.

Oron över att, när ångesten kom, ändå tappa allt, kom smygande. Men några sms senare köpte jag två påsar godisnappar, rev sönder lappen med de två siffrorna på och åkte hem och pluggade.

Idag känns det... helt okej. Fortfarande. Omtumlande att veta vad jag väger efter så lång tid. Men det känns bra. Fick dessutom Mvg i Filosofi A, Psykologi A och Grafisk Design A. Och imorgon kommer Storebror hem till trygga Sverige. Och ikväll, inatt, snart, är det fest!

-Over and out-

Femte December Tvåtusentio

2010-12-05T22:42:00.002+01:00

Andra Advent och Turebergskyrkan invigdes. Fin mässa och fina människor. Ibland önskar jag att de visste vad de betydde, vad de gjort... Men det för bli en annan gång, när orden är närmare och inte gör lika ont...

När jag kom hem chattade jag med Ig. Nästa vecka kommer Storebror hem. Ig kommer till Sverige. Medaljcermoni i Huvudstaden. Mamma och B är i Sverige igen. Hela familjen samlad. Trygg. Och med familjen trygg. Då är jag trygg..

-Over and out-

NT-show 2010

2010-12-04T18:52:00.014+01:00

Okej, nu ska jag alltså försöka förklara den här mycket komplicerade händelsen...

När Rudbeck öppnade, för en hel evighet sen fanns det bara två program: Natur och Teknik. Varje år gjorde treorna en show, full med sketcher, skämt och andra.. knäppa saker. NT-showen.

Så, det var bakgrunden. Till idag. Även om Rudbeck numera har totalt elva program finns NT-showen kvar, eller jag borde säga NT-veckan, för numera är det en hel vecka av konstigheter som mynnar ut i en show på fredagen. Så en vecka på hösten pyntar Naturare och Teknikare skolan med vägskyltar, avspärratband, papperslappar med text, ballonger osv osv. En tidning kommer ut med ytterliggare skämt. Och på fredagen kommer höjdpunkten med showen. Den handlar alltid om Nisse Natur och Ture Teknik som på något sätt ska antingen rädda skolan från bananerna B1 och B2 (de två rektorerna som båda heter Bosse) eller från Schtekarn eller har kommit på något annat som gör att de måste tampas mot sina fiender. Hela showen är uppbyggd på skämt och sketcher om skola. Oftast handlar de om ettorna med sina gula mappar som man alltid får första dagen på Rudbeck, matkön, "fiende"gymnasiet Vilunda, buss 520 klockan fyra, översta tallriken i matsalen som ingen tar osv... Och på toppen av allt dansar tjejerna och killarna varsin dans som alla år är på ett eller annat sätt ganska... vad ska jag säga... utmanande? År 2006 blev skolan anmäld för att visa striptease för sina elever, just under NT-showen...

Denna show fotade jag alltså tre gånger igår. En av de var kvällsshowen. Den lite extra påkostade. Den med lite extra roliga skämt. Den med lite extra utmanande dans. Den med lite extra skrik, skratt och jubel. En show med extra allt kan man säga...

-Over and out-

Ett smakprov på NT-showen 2010, här är elva bilder av över 1000...

(Förstora bilderna genom att klicka på dem...)

Nisse Natur och Ture Teknik sitter och beundrar sitt pengaträd,

medan schtekarn' och hans följeslagare iaktar...

A och L som Ettorna, även kallade Gulmapparna...

Årets killdans, outfit: shorts, reflexväst och strumpor...

Andra delen av deras dans...

Tre killar, med smik och peruker och iförda svart dräkt dansar till Single Ladies...

Nisse Natur (med hänslen, stövlar och hängslen) och

Ture Teknik (med rutig flanellskjorta och en grafräknare i fickan)

Jokern ur Batman spelar svensk folkmusik på fiol,

ackopanjerad av tre killar i vit labbrock på elgitarr, bas och trummor,

som i sin tur dirigerades av Darth Vader...

Tjejdansen...

Behöver jag säga mer än att publiken stod upp,

skrek, visslade, lutade sig upp på scenen

och att dansen fick göras om en gång till?

Ture Teknik och Nisse Natur i en rap-tävling

A, M och en kille utklädd till tjej är

taggade till tusen när showen är slut...